Dyslexi – en kunskapsöversikt - CM Gruppen

Dyslexi – ett sPrÅkBiOlOGiskt FunktiOnsHinDer
ceptuella problem. En del av de empiriska resultaten har också varit svåra
att upprepa av oberoende forskare.
I många undersökningar har man alltså funnit att barn med dyslexi har
sämre funktionsnivå än barn utan dyslexi på en rad områden som har med
perceptuella eller sensoriska funktioner att göra. Det kan vara förmågan att
urskilja det korta intervallet mellan successiva toner, förmågan att avgöra
om en punktsvärm rör sig eller inte, att upptäcka om ett ljus flimrar etc.
Många studier av dyslexi som ett auditivt problem eller ett visuellt problem
bygger på mätningar av trösklar för upptäckt eller åtskillnad. Man vill alltså
se om barnet förmår uppfatta ytterst små skillnader mellan olika stimuli eller
uppfatta ett mellanrum mellan ljud. För att få fram ett mått på barnets
förmåga krävs många försök.
Sådana tröskelmätningar inrymmer flera problem. Mätningarna kräver
ofta långvarig koncentration och uppmärksamhet på ointressanta stimuli.
Många barn med inlärningsproblem har naturligtvis svårt att vara koncentrerade
länge. De jämförelsevis dåliga prestationer som dessa barn uppvisar
behöver inte nödvändigtvis vara uttryck för nedsatt sensorisk funktionsnivå,
dvs. att de skulle vara sämre på att uppfatta fina nyansskillnader.
Vi måste således tills vidare ställa oss avvaktande till många av de forskningsrapporter
som hävdar att personer med dyslexi har sämre förmåga till
temporal eller spatial diskrimination, att de är sämre på att upptäcka rörelser
etc. Deras sämre prestationer på olika testuppgifter kan lika gärna vara
en följd av de dyslektiska problemen som en orsak till dem. En ”karriär”
av svåra misslyckanden på viktiga områden i skolan kan naturligtvis bädda
för en rad problem i situationer som kräver uthållighet, koncentration och
uppmärksamhet.
Ahissar (2006) har visat att dyslektiska 13-åringar inte var sämre än en
matchad grupp av typiska elever i fråga om att diskriminera enkla ljud. De var
inte heller sämre när det gällde att uppfatta språkljud i störande brus. Däremot
var de klart sämre än typiska elever när det gällde att arbeta med en liten
stimulusuppsättning där samma jämförelsestimulus på t.ex. 1000 Hz återkom
gång på gång. De typiska eleverna lärde sig snabbt att etablera en förankring
vid dessa jämförelser. De dyslektiska eleverna kunde inte lika lätt forma en
sådan förankring. Det förefaller som om det är deras förmåga att lagra upp
auditiva minnen som är sämre utvecklad än hos elever i allmänhet, inte deras
förmåga att göra diskriminationer. En sådan mer dynamisk syn på dyslexi är
också förenlig med den nedsatta förmågan att lära in nytt material vid t.ex.
stavelseparsinlärning som Hulme et al. (2006) bland andra har observerat.
White et al. (2006) har i en studie av dyslektiska och autistiska barn visat att
sensorimotoriska störningar förekommer i båda grupperna. Vissa dyslektiska
barn hade inga sådana störningar alls, medan en del autistiska barn med
Dyslexi – en kunskaPsöversikt 29