Biblicum 2003-3.pdf

Detta bromsar upp läsningen, i synnerhet när den gamla stavningen och
lite svårtolkade texten står obearbetad. Men detta får inte till någon del
avskräcka från läsningen av detta utomordentliga verk.
Från förordet ger vi följande citat, som på ett utmärkt sätt belyser vad
det rör sig om. ”Trots forskarnas omfattande arbete med Luthers principiella
syn på Skriften råder ingalunda enighet i många frågor. Det är
vidare uppenbart, att olika epokers, teologskolors och enskilda forskares
egen uppfattning av Bibeln, av verklighetens och det möjligas gräns
samt vad kristendom egentligen är ofta har styrt och präglat forskningsresultatet.
Man lät stundom inte Luther själv tala utan ville ofta själv
bedriva teologi under anknytning till Luther.” (s 9)
Del 1 inleds med en kort genomgång av var urkyrkan stod i synen på
Skriften och fortsätter med vad medeltidskyrkan sagt i frågan. Den unge
Luther före 1517/18 hade i sitt studium av fäderna, fornkyrkans och
medeltidens exegeter och teologer lärt sig att Skriften var Guds inspirerade
ord som ägde stor auktoritet (s 45). Hans föreläsningar och övriga
skrifter visar redan här ”att teologi och kyrka är bundna till profeternas,
Kristi och apostlarnas ord, därför att Gud själv talar i och genom den
heliga Skrift och alla dess ord” (s 46).
Vid sitt möte med Eck i Leipzig 1519, som kallas Disputatio, diskuteras
frågan huruvida påvedömet vilar på Skriftens ord, ius divinum,
eller på vad människor bestämt, ius humanum. Luther ser inte som sin
huvuduppgift att utmönstra påvens ledarfunktion, men han vill undersöka
på vilken grund den vilar. Här gör han upp med ”… samtidens
teologer och beskyller dem för att driva ett mänskligt spel med Guds,
Kristi och Pauli ord. Och detta beror på att man negligerar Bibeln vid
universitetsstudiet. Teologerna säger sig förstå Skriften, men de ger den
en mot texterna stridande tolkning. Luther vill inte veta av, att människor
tar sig för att döma över Skriftens ord, utan bibelordet ska pröva
och döma allt vad människor skrivit, sagt och gjort. Att handla mot
Skriften är den värsta oförrätt” (s 80).
I sitt försvarstal i Leipzig den 6 juli 1519 säger Luther: ”Endast Guds
ord i Skriften är ofelbart och ius divinum. Ett legitimt koncilium måste
följa detta Ord och är därmed en Ordets skapelse. Man kan inte jämställa
Guds ord och konciliebeslut utan att göra orätt mot Guds Ord” (s 94). ”Ett
kyrkomöte kan och får icke ta sig för att skapa nya trosartiklar, som icke
133