Föräldrar och barn Sonja Landgren - Lysator

Man är väl en snajdare
– Mamma, jag kan väl inte ha såna byxor på mej, då tror
dom att vi tror att de ä sönda.
– Men dom andra är ju trasiga.
– Mamma kan väl laga dom.
– Dom går inte att laga hur många gånger som helst. Och
förresten ä dom alldeles för små, se hur de stramar över magen.
– Äsch, de ä väl bara bra, då blåser dom ju inte av mej.
– Tyst och gör som jag säjer.
– Bu-u-uh mamma-a-a inga snajdare går omkring i söndagsbyxor.
– Ä du en snajdare då, Bobo?
– Jag tänker bli, förstår väl mamma . . . buuuuuh.
– Hm, kom hit med byxorna unge, så ska jag se om jag kan
laga dom.
Bobo står och hänger över symaskinen och tittar på hur
mamma klipper ur de sönderslitna byxknäna och syr fast
stora skylande lappar över hålen. Medan arbetet fortskrider
vaknar så småningom hos honom ett behov att visa mamma
sin tacksamhet. Som pojkvärdigheten ej tillåter några ömhetsbetygelser
i form av kyssar eller kramar får man hitta
på andra uttrycksmedel. Man kunde ju förstås inviga mamma
i knepena och greppena – eller varför inte i all välvilja
visa sina armmuskler. Med nonchalant viktighet kavlar han
upp tröjärmen, knyter näven och spänner till.
– Känn – känn, mamma, flämtar han.
– Jaja, men sluta nu, du ä ju alldeles blåröd i ansiktet.
– Kommer de nån, förstår mamma, då klipper jag bara
tillén, ja-a de gör jag. Vänta ska jag lära mamma nåra fina
grepp . . .
När Bobo efter en stund, iförd sina nylappade snajdarbyxor,
går omkring på gårdsplanen och slår med en bandyklubba
är han återigen uppfylld av trygghet och självtillit. Och
prylarna, d.v.s. ståltrådsnystanen, de elektriska strömbrytarna,
hartsbiten och bröstsockerklumpen, ligger som vanligt
i gott förvar nere i byxfickorna.
106