Föräldrar och barn Sonja Landgren - Lysator

Rytmens verkningar
Nils-Ivar har ingen respekt för välklippta gräsmattor, nykrattade
sandgångar eller konstfullt arrangerade blomsterrabatter;
han älskar den djupa skogen, där växandet sker efter
andra planer än trädgårdsarkitektens. Ljuvligt är det tycker
han att genom att föra sin lilla hand mellan fuktig mossa och
kala stenhällar lösgöra partier av den mjuka sammetsklädseln.
Ljuvligt också att klämma på grankådan eller att med
fingertopparna söndersmula barkbitar och kottar.
Han är god vän med myror och skalbaggar och särskilt
ömmar han för de små Maria-nyckelpigorna som måste flyga
hem till sina bröder för att få mat och kläder.
För att personifiera denna sin kärlek till skogen har han
skapat häxan Sona – en inbillad skogsvarelse, som han nu
har låtit taga fast form i ett bildverk. Med hjälp av färgpennor
i alla kulörer har han utmålat häxan Sonas liv och
leverne i skogen.
För att väcka beundran – som ju lär vara varje människas
fåfängliga strävan – vill han visa sina systrar vad han har
åstadkommit; men eftersom de inte är så intresserade av
hans verk, har han måst muta dem med kola, köpta för hopsparade
slantar.
– Titta här, här kokar Sona gröt till fåglarna – och här
kommer tomten och hälsar på, förklarar han och visar fram
några bilder.
På grund av den oerhört stora intellektuella klyfta som råder
mellan en 6-åring och en 11-åring har Elisabeth intagit
en överseende, lätt uttråkad attityd, och Anna-Kajsa som till
en början är rätt nyfiken på bilderna och berättelsen märker
snart också hon att Nils-Ivars fantasterier inte är någonting
för henne. Någon har knäppt på radion och ut tonar en melodi
av hottigaste slaget. Som på ett givet tecken börjar de två
små flickhuvudena vicka från sida till sida i takt med musiken
och rörelsen fortplantar sig snart till axlarna, som med
jämna mellanrum utför vissa spastiska ryckningar efter de
rytmiska tongångarna, vilka om en stund blir för flickorna
så över alla gränser eggande att de inte kan sitta stilla utan
85