Föräldrar och barn Sonja Landgren - Lysator

– Vill farbror spela Svarte Petter med mej? frågar han.
– Spela Svarte Petter – nu, nej det går nog inte.
Bobo, som vid det här laget är van vid motsägelser, tar nu
till sitt pålitligaste vapen. Med oändligt sorgsna, i tursammaste
fall en aning fuktiga ögon betraktar han sitt offer och
klagar: ”Ingen bryr sig om mej, jag har så tråkigt.”
Den godtrogne öl- och läskedrycksutköraren, som i Bobo
ser det stackars försummade barnet, grips av medlidande.
Det blir lite skrammel med tomglasen och sedan sätter sig
de båda på halltrappan och börjar spela. Efter en stund jublar
Bobo. ”Jag vann, jag vann – farbror blev Svarte Petter!”
Det blir lite tomskrammel igen varpå ”ängeln” gör sorti.
Under tiden har mamma haft diverse funderingar.
– Hör du Bobo, va är de för fel med Svarte Petter egentligen,
jag tycker han ser både glad och trevlig ut, försöker
mamma.
– Men mamma, de ä ju en neger vetja, svarar Bobo.
– Tror du att de är nåt fel på negrerna då?
– Svarte Petter är neger och han är dum, säjer barnet, som
tydligen redan blivit smittad av skeva och oriktiga tankar.
Nu följer en populärt framställd utredning över den vita
och svarta rasens likaberättigande, varefter Bobo helt generöst
föreslår, att man borde tillverka Vite Petter-kortlekar
att roa de små negerbarnen med.
97