Föräldrar och barn Sonja Landgren - Lysator

Morgonstund har guld i mund
Tidig morgon. Mörkt och kallt. Med uppbjudande av hela sin
energi försöker familjemedlemmarna rycka sig ur sömnens
grepp, hejdar sig och vänder sig gäspande på andra sidan
för att lycksaligen insomna igen. Det är ju söndagsmorgon.
I detta ljuvliga tillstånd, mellan sömn och vaka, styr de medvetet
sina drömmar och njuter av att bara ligga och lata sig.
Dock icke alla.
– Hur mycke ä klockan, mamma? Det är Bobo som frågar.
– Hon är väl sex–sju så där.
Inte för att han förstår sig på tiden men frågar ändå för
att varje morgon konstatera: ”Tänk att hon ä så mycket, nu
har jag sovit alldeles för länge.”
– Tyst och stör oss inte, ropar en röst i mörkret.
– Jag kan väl inte ligga här, när jag har så mycke att göra,
säjer han.
I en blink är han i sin lekvrå, varifrån alla de andra kan
uppfatta ljudet av hästars gnägg, kors råmanden och de små
lammens bräkande. Djuren i leksakslagården har också vaknat.
Mamma som i sömn som vaka inte kan släppa tanken
på barnens välbefinnande utstöter med stor möda: ”Ta åtminstone
tofflorna på dej, det ä ju så kallt på golvet.”
– Asch, de ä bara hemtrevlit, svarar det morgonpigga barnet.
Men mamma har snart somnat om och Bobo leker ostört
i sin vrå. Efter en stund vaknar mamma till vid något som
surrar och viner i luften. I skumrasket skymtar hon en pyjamasklädd
figur, som balanserande på hennes sängkant, låter
en bevingad tingest som han håller i handen beskriva
cirklar och störtlopp över hennes huvud.
– Bzzzzzzzz, Vzzzzzzzz, Bzzzzzzzz – pang.
– Vad tar du dej till unge, rycker du mamma i håret.
– Nä-ä, det var inte jag, de ä helikoptern som fastna i
mammas papiljotter.
– Hör du, kan du inte gå nånstans för dig själv, mamma
är så sömnig.
91