Untitled - Elin Brissman

dolt bakom solida väggar, och reflektionerna av vad som sker
bakom ryggen, där jag står men där betraktaren aldrig varit. Det
låter oss samtidigt se naturens långsamma tids stilla nednötande
av fasaden och människans snabbare tid inomhus.
Jag målar på duk, och min laserande teknik fungerar dåligt på
spänd duk då en spökbild av ramen gärna bildas. Men jag gillar
inte heller att låta den färdiga målningen fortsätta över kanten,
så jag spänner dem när de är halvfärdiga. Då är de känsligaste
lagren lagda och ramen inte längre ett oövervinneligt problem,
och det lämnar processen synlig för den som är nyfiken nog att
gå fram och se på den smala kanten. Jag tycker om det, det ger
målningarna en historia i sig själva och inte bara i sina motiv.
Jag vill också fånga en slags tidlöshet, och jag tar bort bilar
och andra tidsmarkörer. Byggnaderna får gärna se använda
ut, det ska vara oklart om det är någon där nu. Inget artificiellt
ljus, bara artefakter; nyklippt gräs, ordnat förfall. Jag vill att tiden
skall vara oklar, bilderna vara tidlösa. Om tidsaspekten blir
otydligare blir byggnadernas värde tydligare, deras orubblighet,
monumentalitet. Deras berättelse blir både mera öppen, universell,
och mera fokuserad på det som är och hur de har åldrats.
Jag vill inte ha kamerans blick utan rätar ut dess perspektiviska
förvrängningar, gör bilderna rätvinkliga, nästan formalistiska
och med arkitektritningens neutralitet, men mina målningar blir
långt ifrån neutrala. Kompositionerna består i valet av utsnitt,
symmetri eller inte, detalj eller översikt.