Untitled - Elin Brissman

Kring äldre bebyggelse har det vuxit fram en konsensus kring
vilka positiva värden bebyggelsen innehåller, men detta finns
inte för den yngre, och framför allt inte den senmoderna bebyggelsen.
Vad ska bevaras, och hur? Vilket värde har de, hur ser
vi på det idag, och hur kommer det att ses i framtiden? 1960-
och 1970-talets bebyggelse är ofta storskalig, består ofta av
nya områden i utkanterna av städer och samhällen. De finns
över hela landet och de har stort inflytande över vår vardag och
våra städer. De är också en viktig del av vår historia, och deras
estetik och teknik förknippas starkt med välfärdssamhället. En
majoritet av befolkningen bor i bostäder byggda under rekordåren.
Det som främst förknippas med miljonprogrammet är de storskaliga
områdena i storstädernas utkanter, nya stadsdelar med
egna centrum och torg, skola och service, ofta kombinationer av
högre block på 8-18 våningar och områden med trevåningshus
och radhus, allt satt i ett bilfritt parklandskap. Under 1960-talet
var terrängen anpassad efter husen, ofta plansprängd, schaktad
och konstgjord, medan man under 1970-talet började inse
att natur inte kan återskapas och istället planerade bebyggelsen
runt naturen och sparade mera grönska. Allt planerades
för bilismen och barnen, bilarna leddes på matarleder till parkeringsplatser
i utkanterna av området eller under marken, gårdarna
var bilfria och barnvänliga, ofta med en småbarnslekplats
på varje gård och en större lekplats för äldre barn någonstans
i området.
I ett område i Lund i Skåne byggdes 28 likadana lamellhus, som
blivit en måltavla för förorts- och miljonprogramskritik i media,
samtidigt som det inte skrivits något negativt om de ca 150 likadana
atriumhusen i samma område...