Untitled - Elin Brissman

Mitt Masterprojekt började lite av en slump. Att jag skulle måla
byggnader var givet, likaså tidsperioden och att de skulle ses en
face, men att det skulle bli enbart bostadshus kom sig av att jag
på sommarlovet 2010 började måla en röd tegelfasad från ett
klassiskt trevånings lamellhus.
Jobbat ganska mycket det sista, inte mycket tid i ateljén... saknar
det. Längtar efter att måla igen, längtar efter att sommaren
ska ta slut så att jag får tid igen, kan vara i ateljén hela veckorna.
Sist jag var nere började jag på fönstren på Jungmannen.
Bara grundton, antydningar, men ändå. Det är skoj, det är
mycket att få till med dem, många detaljer, prydnadssaker och
gardiner, speglingar. Jag vill fånga stillheten i den byggnaden,
känslan av gamla damer, statiska hem, tid som nästan stannat
upp. Samtidigt har jag slitaget i de åskblåa panelerna, solblekta,
fläckade, i kontrast till teglets stoiska oföränderlighet. Välskötta
fönsterkarmar, låga dagrar, persienner. Här är spåren efter människorna
inte bara sådant som kunde lämnats för flera år sedan,
som porslinsfigurerna eller gardinerna, men gräset är nyklippt
och det unga trädet välskött. Någon har varit här, men vi vet inte
när, och inte vem. I ett sådant hus är det inte de boende som
klipper gräset...
Jag hade målat bostadshus förut, men inte i den skalan. Alla
de små världarna fängslade mig, och när jag fokuserade min
läsning och mitt tänkande på dessa rekordårsbostäder, deras
historia och anseende, blev de bara än mer intressanta.
Olja på lin, 100 x 160, 2010-11