Untitled - Elin Brissman

“If man merely sat back and thought about his impending termination,
and his terrifying insignificance and aloneness in the
cosmos, he would surely go mad, or succumb to a numbing
sense of futility. Why, he might ask himself, should he bother
to write a great symphony, or strive to make a living, or even to
love another, when he is no more than a momentary microbe
on a dust mote whirling through the unimaginable immensity
of space?”
Stanley Kubrick
1968
Men denna rymdens storhet, vår litenhet, skrämmer mig inte,
utan jag fascineras av det intrikata sambandet mellan allt, hur vi
hör samman med världsrymden, hur, som Sagan sade, ”we are
a way for the cosmos to know itself.” Att Jorden är den enda
plats där vi funnit liv, och att det här myllrar av det nästan vart
än vi ser, gör den bara än mer fantastisk och värd att ta vara på.
Vår civilisation är en del av detta liv, och den gråa vardagen är
en viktig del av vår civilisation.