Untitled - Elin Brissman

Filmskaparen Roy Andersson tar vardagen och skruvar den
till det absurda. Sånger från andra våningen är en fantastiskt
vacker film, med en alltid stillastående kamera i enormt genomtänkta,
välbyggda och välkomponerade scenografier, alltid bleka,
neutrala, klassiska, orenoverade, utanför tiden. Vardagliga
miljöer, förortslägenheter, kontor, tidlös modernism. Miljöernas
minutiöst utförda karghet och nedtonade färgskala, de otränade
skådespelarna och musiken som flätar sig från scen till scen,
tydlig och accentuerad ibland, diskret ibland, och ibland helt avsaknad,
tystnaden som ett verktyg i sig, bidrar alla till att skapa
en trovärdig surrealism.
Hans nästa film, Du levande, har lite av detsamma men är inte
lika finstämd, mycket på grund av att musiken är mera påträngande
och inkorporerar kända melodier, istället för att som i
Sånger från andra våningen vara en specialkomponerad helhet.
I Du levande är scenografin ofta enklare, kargare, och scenerna
oftare nästan karikatyrer av sig själva. Trådarna är om möjligt
ännu lösare sammanhållna än i Sånger från andra våningen.
De berättelser som återkommer – kvinnan med pojkvän och
hund, en oompa oopma-orkester, och Anna och Micke – är
mera separata. Även om de möts här och där är det inte samma
flyt som i Sånger från andra våningen. Men det finns väldigt
fina scener, en man som som sitter och övar på tuba, en kvinna
kommer in, skriker, och slår igen dörren så att en tavla faller ner
i ett akvarium, och Annas dröm där hon och Micke är nygifta
och hon har brudklänning men samma rosa stövletter som i alla
andra scener. Men helheten känns mera konstlad, surrealismen
som är styrkan i Sånger går enligt min mening lite för långt i Du
levande. Men de är båda fina porträtt av den ensamma människan,
tragikomiska, mörka, stapplande på ostadiga ben runt
i staden.