Untitled - Elin Brissman

Folkhemmet infördes i den socialdemokratiska retoriken av Per
Albin Hansson 1928 och förblev centralt under flera decennier.
Man ville upplösa klassamhället och skapa goda förhållanden
för landets många fattiga, och använda bostadsbyggandet och
den allmänna välfärden för att driva upp ekonomin. Sverige var
fattigt och bostadsförhållandena dåliga. Börskraschen tätt följd
av Kreugerkrisen hade lett till en stagnerande ekonomi och hög
arbetslöshet. 1933 tillsattes Bostadssociala utredningen, vars
syfte var att kartlägga landets bostadsförhållanden och utarbeta
linjer för bostadspolitiken, och staten började ge nybyggnadslån.
1935 infördes Bostadssociala utredningens förslag på ett statligt
stöd till billiga hyresbostäder för mindre bemedlade barnfamiljer.
De så kallade barnrikehusen byggdes med hjälp av statliga
lån av kommunerna eller allmännyttiga företag under kommunal
kontroll, speciellt för barnfamiljer, och hyran subventionerades
baserat på hur många barn familjen hade. Detta projekt avslutades
under första halvan av fyrtiotalet och ersattes med en
generell välfärdspolitik med det övergripande målet att skapa
goda bostäder åt alla. Genom att tillämpa en generellt inriktad
politik skulle inga grupper särskilt pekas ut och stämplas, och
en politik till fördel för alla skulle göra alla villiga att dela på kostnaderna.
För de särskilt behövande infördes bostadsbidrag.
Efter andra världskriget, då stora delar av Europa behövde
återuppbyggas, stod Sverige oskadat, med fungerande industri
och infrastruktur, naturtillgångar och arbetskraft, och perioden
från krigsslutet fram till oljekrisen på sjuttiotalet har kommit att
kallas för rekordåren. För att främja ekonomin satsades det på
export, men även bostadspolitiken blev en integrerad del av
statens ekonomi- och arbetsmarknadspolitik och kom att spela
en central roll i den industriella, ekonomiska och geografiska
omvandlingen som kom att prägla Sverige fram till början av
1970-talet. Bostadsbyggandet betraktades som en viktig motor
för ekonomisk tillväxt och som ett instrument för att moderera
konjunktursvängningar. Förutom att bygga av sociala skäl, för
att förbättra bostadsstandarden och råda bot på bostadsbristen,
innebar detta bland annat också att bygga för att möjliggöra en
effektiv tillverknings- och exportindustri. Detta betydde i sin tur
att det skulle byggas ett tillräckligt antal bostäder där det fanns
särskilt behov av arbetskraft för att industrin skulle kunna expandera,
samtidigt som byggandet behövde ske utan att man
därigenom band upp alltför mycket av de resurser, i form av
arbetskraft och kapital, som behövdes inom andra sektorer. De
statliga kreditvillkoren gynnade stora entreprenader och långa
rationella produktionsserier. Byggandet skulle ske effektivt och
industrialiserat.
Bostadsbyggnadsutredningen hade redan 1964 pekat på ett
behov av mer än en miljon nya bostäder. Redan då var man
uppe i ett mycket högt årligt byggande: år 1964 uppemot 90 000
bostäder, men med beslutet 1965 om ett särskilt miljonprogram
ville man från regeringens sida markera att man var beredd att
ställa upp med de förutsättningar, i form av kapital och arbetskraft,
som behövdes för att kunna hålla en så hög byggnivå
som 100 000 bostäder per år under en tioårsperiod. Det uppställda
målet vara att avskaffa bostadsbristen och förbättra bostadsförhållandena.
Samtidigt underströks särskilt behovet av
att öka byggandet i storstadsområden och orter med växande
näringsliv. Det byggdes cirka 1 006 000 nya bostäder på tio
år, varav ca två tredjedelar i flerbostadshus. Nettotillskottet blev
dock inte så högt, eftersom många äldre hus revs. Den största
delen flerbostadshus byggdes under programmets första hälft.