Untitled - Elin Brissman

Jag har alltid tyckt om arkitektur, och många av mina tidigaste
minnen är av hus och planlösningar. Jag växte upp i socialdemokratins
Sverige och i skuggan av miljonprogrammets mera
småskaliga delar i en liten stad. Jag tycker om efterkrigstidens
arkitektur och tycker att det är synd att den har så dåligt rykte.
En majoritet av svenskarna bor i rekordårens bebyggelse, detta
är vår vardag, och lika mycket vårt kulturarv som äldre eller
mera prestigefyllda projekt. Vår historia är unik, välfärdssamhället
och idealen som ledde fram till ett intensivt byggande under
många år är något vi ska vara stolta över, och husen står
som monument över den tiden och bör bevaras. Så många av
dem är förvanskade av okunniga eller bara ogenomtänkta renoveringar,
de enkla, rena fasaderna pryds ofta av enkla dekorelement
såsom smidesräcken och sinuskorrugerad plåtklädsel
på balkonger, glimmerputs eller arbetade portpartier och vackra
träportar. Vid renoveringar byts ofta just balkonger ut, putsen
målas över och dörrar och fönster byts. I vissa fall kläs hela fasader
med nya skivmaterial efter tilläggsisolering eller då teglet
blivit rostsprängt och behövts bytas ut. Ett exempel taget från
”Efterkrigstidens bostadsbebyggelse” visar ett lamellhus från
60-talet som fasadrenoverades till oigenkännlighet i mitten på
1990-talet, en renovering som tog en vacker byggnad med en
intressant fasad och skapade en själlös kloss.