Untitled - Elin Brissman

Samtidigt finns det många goda exempel på hur dessa områden
kan vara någonting positivt, bra platser att bo på. De flesta
av dem är välskötta, lugna, barnvänliga och gröna områden.
Några få områden drar på större problem. Till dessa hör miljonprogrammets
största områden, som ofta har flera ägare och
fastighetsskötare. I Rosengård i Malmö har det under de senare
åren varit mycket bråk, bränder och stenkastning mot polis och
brandkår. Ett av de mest utsatta kvarteren var Herrgården, vars
ägare länge eftersatt skötseln av husen, allt var slitet, hissarna
trasiga och nedsolkade, man hade problem med skadedjur,
containerbränder, extrem trångboddhet och mycket förstörelse.
Kommunens fastighetsbolag MKAB tog över ägande och skötsel
av Herrgården, och efter mycket arbete i god kommunikation
med kvarterets befolkning har området renoverats, sophanteringen
har grävts ned (så det finns inga containrar att sätta eld
på), man har renoverat trapphus och hissar, kök och lekplatser,
lägenheterna på första våning har fått små täppor utanför, lägenheter
som blev tillgängliga gavs till de trångbodda familjerna,
det ordnas läxhjälp för barnen om eftermiddagarna och många
ungdomar har fått möjlighet till att jobba som trappvärdar eller
fått sommarjobb som fastighetsskötare. Genom hela processen
har man gått från dörr till dörr och informerat och bett om
åsikter istället för att samla till stormöten, eftersom få i området
har svenska som modersmål och man ville se till att alla skulle
kunna ta till sig informationen som gavs och få säga sitt. Resultatet
är att de boende känner sig uppskattade, sedda av samhället,
och kvarteret är numera ett av de lugnaste i Rosengård.
Den gamla ägaren tjänade kortsiktigt bra på att låta området
förfalla, men betalade istället mycket för städning, skadegörelse
och obetalda hyror, medan ett gott underhåll långsiktigt lönar
sig genom att de boende respekterar och tar vara på sin miljö.
När det var kravaller i Rosengård gick de boende i Herrgården
ut för att försvara sina gårdar, och samhällsekonomiskt sparar
man stort på minskade utryckningar och genom att de boende
får respekt för samhället och en känsla av egenvärde. Sverige
är ett högtillitssamhälle, och om vi slutar att tro på välfärdsstaten
så kommer vi inte heller att kunna upprätthålla den.