Untitled - Elin Brissman

Senare började behovet av lägenheter minska och efterfrågan
på småhus öka, och många planerade lamellhusområden blev
istället villakvarter. Att byggandet blev så omfattande berodde
mycket på de befolkningsprognoser som genomfördes. Man
såg befolkningstillväxten och de stora barnkullarna på fyrtiotalet
och tog i ordentligt. En stor framtida befolkning behövde en
storskalig stadsplanering. Allt hade gått så snabbt uppåt och
framåt, och tron på att kurvan skulle fortsätta i samma riktning
var stark, men den planade ut. Utvecklingen går framåt, och vi
har fler bilar och större befolkning, men inte så som förutspåddes
på 1960-talet.
Bilismen var extremt viktig för framväxten av den nya staden.
Stockholm hade beslutat om sin tunnelbana redan före andra
världskriget, och den började byggas strax efter krigsslutet. Efter
ett en studieresa till USA 1956 sade det socialdemokratiska
borgarrådet Helge Berglund, som varit med om utbyggnaden
av tunnelbanesystemet, att kollektivtrafikens uppgift nog skulle
bli att transportera ”det billösa proletariatet”. Resan till jämlikhet
gick med bil. 1965 förutspådde Långtidsutredningen att Sverige
1980 skulle ha 650 bilar per tusen invånare, och detta var vad
man planerade för. Sverige har idag ca 200 bilar per tusen invånare,
och i stora bostadsområden rivs garage eller görs om
till näringslokaler. Bilen är inte längre en utopisk symbol utan
kanske snarare ett nödvändigt ont, ett dåligt samvete, en miljöbov,
motorlederna inte längre en ljus framtid, den utsprawlade
staden och bilberoendet ett problem.
Bilen ansågs vara här för att stanna, men där fanns ingen plats
i de gamla städerna, gatorna var för trånga och det fanns inga
eller dåliga parkeringsmöjligheter. Med den enorma utveckling
av bilanvändandet som förutspåddes, och som sågs som något