Untitled - Elin Brissman

Alla förorter genom tiderna har haft sociala problem, men efter
miljonprogrammet har inga nya förortskransar tillkommit,
utan städerna har istället förtätats in mot centrum för en köpstark
boendekategori. De stora flerbostadsområdena avviker
i förhållande till vad som byggdes såväl före som efter, och
de släpar på ett dåligt rykte som framför allt befästs i media.
Områden som vid färdigställandet presenterades som hypermoderna
blev efter bara några år beskrivna som passiviserade
sovstäder, därefter osvenska betonggetton. Använder man beskrivningar
som förortsgäng, segregation och problemområde
tillräckligt mycket blir de etablerade ”sanningar”, giltiga för alla
flerbostadshusområden från 1960- och 1970-tal. Problemen är
ofta generella, men förorten har i debatten använts som symbol
och kuliss för de moderna samhällsproblemen, problem som
varken kan kopplas till en bestämd plats eller arkitekturstil.
Hanna Sjödahl, Vår i Hallonbergen, 1973
I början låg den mediala kritikens fokus på husmoderns isolering,
sedan på hur kalla barnen skulle bli som växte upp bland
den hårda betongen, därefter kom de utslagna, och nu pratas
det om segregation och utanförskap. Förorten har nästan sedan
starten rapporterats om som någonting dåligt, någonstans
där ingen vill bo, där ingen väljer att bo. Innerstaden har blivit
så självklar som idealet att vi glömt att många var mer än
nöjda med att kunna flytta ut från trånga, omoderna och dåliga
bostadsförhållanden i innerstäderna, och komma till en ljus
modern lägenhet omgiven av lugna, bilfria grönområden där
barnen kunde leka friare, där det fanns tvättstugor och lokala
centrum med den service man behövde. Att hemmafruar skulle
vara mera ensamma i dessa lägenheter än i lägenheterna inne
i stan har jag svårt att tro, men om det är det som är den allmänna
uppfattningen är det nog lätt att börja tro på det själv.
Om allt du hör om den plats du kommer från är negativt kväver
det mycket att våga och orka vara stolt över den. Detta, ofta i
kombination med bristande underhåll, har lett till att de som har
möjlighet oftast väljer att lämna dessa områden, och kvar blir
samhällets fattigaste, de som inte har något annat val.
I vår strävan efter ekonomisk framgång glömmer vi gamla värderingar.
Vi ignorerar hela samhällsskikt, och med dem deras
miljöer.