Untitled - Elin Brissman

Idag jämförs 1960-talets lägenheter med nyproduktion, och
att de inte lever upp till det nybyggdas standard används som
argument för att riva eller kraftigt förvanska dessa byggnader.
Samma argument användes vid centrumförnyelserna på sextiotalet.
Det som revs då sörjer vi nu, men vi klarar inte att se
värdet i modernismen. För att ta Gårdsten i Göteborg som exempel.
Detta område var starkt nedslitet, regnvatten trängde in
mellan fasadernas betongelement, badrummen saknade fuktspärr,
och många lägenheter stod tomma. Någonting drastiskt
behövde göras. Man gjorde mycket bra, renoverade fuktskadade
badrum, tilläggsisolerade tak, installerade solenergipaneler
där det var möjligt, och man gjorde det med de boendes
inflytande. Men man demonterade också två skivhus för att
ge plats för småhus och på så sätt bryta monotonin i de stora
blocken och föra in andra boendegrupper. Man bytte fasaderna
på de återstående från frilagd ballast av dansk sjösten till ett
ljust skivmaterial, byggde moderna inglasade portar och balkonger,
och terrasserade ner husen för att bryta upp deras karaktäristiska
monumentalitet. Detta område byggdes i en annan
tid, en tid då enhetlighet och upprepningens estetik var något
positivt. Området byggdes efter dessa ideal, och dess skala och
utformning gör att det alltid kommer att vara tydligt varifrån det
sprungit. Med förändringarna som gjordes har man bara tagit
denna estetik och försökt att dölja den bakom ett modernt ytskikt,
samtidigt som den arkitektur man efterapar aldrig skulle
ha den monumentalitet som rekordårsbebyggelsen ofta har. I
mina ögon ser detta falskt och fel ut, och det borde gå helt emot
PBL 3:10, men detta projekt har väckt mycket uppmärksamhet
och fått flera priser.