Untitled - Elin Brissman

Vilket inflytande hade rymdprogrammet på denna tid och dess
arkitektur? Lite av tron på teknologin, undret och storslagenheten
måste ha sipprat ner, vi kan resa till månen, så vad kan vi
inte klara!? Samtidigt, när vi först såg jorden utifrån, när Lunar
Orbiter I i augusti 1966 skickade hem en första bild av vår planet
mot den svarta rymden, och vi för första gången fick perspektiv
på hur liten vår värld trots allt är... det måste ha varit omvälvande.
Jag vet hur viktiga de bilderna varit för min världsbild,
men jag föddes nästan tio år efter att Apollo 17 tog The Blue
Marble, en av få bilder där hela Jorden är upplyst. Det måste ha
varit något annat att se de första bilderna när de kom, känslan
av stolthet, både över vår vackra planet och över prestationen
att kunna fotografera den. Men samtidigt är den så liten och
rymdens svarthet så stor. Det går inte längre att komma ifrån
att våra resurser är begränsade, vi har bara vår lilla planet, med
bara ett tunt blått band av atmosfär mellan oss och rymden.
Miljörörelsen började här, och stämplade snabbt den moderna
bostadsbebyggelsen som själlös och materialistisk. Gröna vågen
lockade många tillbaka ut på landsbygden, många gånger
till villakvarter precis som de inne i städerna, men med längre
till skola och matbutik och därmed ökat bilberoende... Sjuttiotalets
byggande saknade långsiktighetstänkandet hos femtio- och
sextiotalen. Man började ersätta de solida trädetaljerna med
plast och spånskivor. Ekonomin blev sämre igen. Det känns lite
som om luften gick ur folkhemsbygget, och jag kan inte låta bli
att tänka att man saknade ett stort gemensamt mål att sträva
efter när månlandningen väl var genomförd.
1990 vändes rymdsonden Voyager I tillbaka mot oss, och tog ett
”familjeporträtt” av planeterna i vårt solsystem. Bilden av Jorden
har kommit att kallas The Pale Blue Dot, och visar vår planet
som ett ensamt, ljusblått korn, mindre än en pixel. Carl Sagan
reflekterade över detta fotografi i en bok som delar dess namn: