"N og kan Donau vara blå " - Visa filer

More documents

Recommendations

Info

kivmaterial till annan, och eventuella tjänster från arkivvårdsföretag ändrar inget i ansvarsförhållandena mot arkivlagen. Alla beslut vad avser arkivet, inkl. tillhandahållande som allmänna handlingar, fattas av myndigheten. Tjänsten är rent kommersiell i den meningen att den när som helst kan bringas att upphöra genom uppsägning. Mot den bakgrunden kan man naturligtvis fråga sig om avgiftsbelagda uppdrag av ren servicekaraktär inom ramen för modellerna B och C ovan alltid måste - även om de utförs av arkivmyndigheten - förenas med ett övertagande i arkivförfattningarnas mening. Å ena sidan står principiellt ett oåterkalleligt övertagande som del av ett långsiktigt ansvar för kulturarvet och med fullt legalt ansvar enligtAL (rimligen helt anslagsfinansierat), å den andra ett annorlunda motiverat, avtalsreglerat och uppsägbart serviceåtagande på löpande basis (rimligen helt avgiftsfinansierat). Att logiskt och praktiskt förena dessa båda infallsvinklar med varandra i samma paket är inte helt lätt. I det senare fallet uppställer sig dessutom frågan om förvaringskriteriet. I vilken omfattning kan betalda serviceuppgifter av rutinkaraktär anses utgöra enbart "led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring för annans räkning" enligt TF 2:6 och 2:10 och sålunda inte konstituera allmänna handlingar hos uppdragstagaren (här = arkivmyndigheten)? Även om det står klart att stadgandet inte begränsas till ADB-upptagningar, är problemet likafullt hur "teknisk" och tillfällig en uppgift av ren servicekaraktär måste vara för att kunna tolkas in under detta undantag. Om utlämnandebeslut i vissa sådana icke AL-baserade uppdrag skulle fattas av uppdragsgivaren (oavsett var de fysiskt verkställs), får detta givetvis avsevärd betydelse för tjänstens innebörd och prissättning. skillnaden gentemot arkivvårdsföretagen ligger här i att Riksarkivet och landsarkiven- även om de utförda tjänsterna vore exakt desamma-formellt är myndigheter oavsett hur de väljer att organisera sig internt och att utlämnandefrågan därmed får en annan dimension. Självkostnadsprincipen och dess tillämpning på i grunden kommersiella uppgifter är en annan skillnad som lär kvarstå, såvida inte LeifGidlOJ myndighetsformen-som redan antytts ovan- omprövas för denna typ av verksamhet. En eventuell uppgift för arkivmyndigheterna därutöver att genom uppkoppling ge allrriänheten tillgång till ännu "levande" digital information inom statsförvaltningen i stort-utan att det har ett direkt samband med övertagande eller särskilda tjänster i övrigt men dock sannolikt till formen som allmänna handlingar - hamnar någonstans mellan dessa båda poler. Med en sådan totalambition som informationsförmedlare riskerar arkivverket emellertid att förlora sin karaktär inom kulturarvsområdet, en plattform som enligt min mening fortfarande är relevant. Allt blir lätt inget, om man så vill. För att summera har jag hur som helst svårt att se att en ideologiskt uttalad och systematiskt genomförd breddning av uppdraget enligt modellerna B C ryms inom det nuvarande regelverkets bokstav och i varje fall anda. Utan att formalisera i onödan är det angeläget att arkivförfattningarna såväl som instruktionen för Riksarkivet och landsarkiven täcker in den faktiska verkligheten och ligger i linje med vad statsmakterna önskar av arkivverket. Den ambivalens därvidlag som skymtar i propositionen om leveransavgifter 1992/93 kan troligen främst uppfattas som ett inslag i argumentationen den gången och ledde hur som helst inte till något konkret i själva måldelen. Förutsatt sålunda att det skulle anses önskvärt att bredda verksamheten på angivet sätt och att en målkonflikt då kunde tänkas uppkomma mellan olika typer av åtaganden, bör slutligt klarläggas - om sådana nya uppgifter kan anses fullt förenliga med befintligt regelverk, - om i annat fall uppdrag och ansvarsförhållanden kan omformuleras så att ramen för nya uppgifter vidgas, - om det är möjligt att dela upp arkivmyndigheternas uppdrag i två- fullt övertagande enligt nuvarande förutsättningar (AL 9 §)respektive renodlade serviceåtaganden med AL-ansvaret kvar hos den arkivbildande myndigheten-, - om utlämnandeansvaret även i det senare fallet ändå alltid måste åvila arkivmyndigheten eller om det finns förutsättningar under vilka TF 2:1 o ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2001:1
skulle kunna anses tillämplig, samt slutligen - om och i så fall hur tillsynsverksamheten påverkas. Skulle flera former för leverans eller gemensamt förfogande bli möjliga, måste utarbetas normalöverenskommelser, som entydigt klargör respektive åtagandes såväl formella status som dess omfattning och kostnadskonsekvenser. Finansiering Alldeles uppenbart tenderar dagens system med "indirekt" anslagsfinansiering i form av fakturering ett-två år och därefter framförhandlad anslagsöverföring att vackla. I vägens riktning ligger en allt större andel av ackumulerande fakturering, som i långa loppet måste skapa en ohållbar situation och i varje f:ill bli mycket betungande vad gäller arkiv som övertagits av Riksarkivet och landsarkiven för slutförvaring. Att få någon form av system för anslagsöverföring att fungera borde naturligtvis vara tekniskt möjligt men är en intern fråga för Regeringskansliet att klara ut. Även så för det emellertid med sig en resurskrävande och pedagogiskt svårhanterlig apparat, vars sakliga fördelar framstår som i varje fall begränsade. Ytterst är också anslagsöverföring en form av oändligt betalningssystem, även om kostnaden maskeras. Stora engångsersättningar för allframtidsförvaring (särskilt Telia I 996 och SJ zoo I) och den modell för kapitalförvaltningen som regeringen bestämt i dessa fall har inte heller visat sig ge Riksarkivet bästa möjliga avkastning och kostnadstäckning. Andra alternativ att hantera sådana medel bör utredas. Bristerna i systemet med anslagsöverföring, den ökande relativa lokalkostnaden för levererade arkiv och det latenta konkurrensperspektivet mellan arkivmyndigheter, arkivvårdsföretag och vissa större myndighetsorganisationer pekar alla i samma riktning. Grundfinansieringen av arkivverkets depåfunktion för slutförvaring måste göras långsiktigt stabilare. Samtidigt bör den på ett naturligare sätt än nu kunna förenas med direktersättningar för sådana ytterligare uppdrag som statsmakterna finner ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 200I:I Arkivmyndigheten som depå att arkivverket får, bör eller skall utföra. I varje fall principiellt tangerar frågan den diskussion om graden av anslagstäckning i verksamheten som börjat föras framför allt på museiområdet, även om denna främst tagit sikte på sponsorproblematiken. En tänkba,r modell kan vara att alla leveranser av arkiv över en viss ålder täcks av arkivverkets grundläggande anslagsfinansiering för såväl lokal- som personalkostnader. Därmed skulle myndigheterna ges möjlighet att utan egen kostnad överlämna till arkivmyndigheten sådana äldre delar av arkiven, som i normalfallet hunnit bli inaktuella för verksamheten och där forskningsvärdet dominerar. Redan gjorda förtidsleveranser i ena eller andra formen övergår vid motsvarande tidpunkt till att omfattas av den direkta anslagsfinansieringen, och den tidigare faktureringen upphör i de delar som berörs. Tidsgränsen för traditionella pappershandlingar skulle i så fall kunna sättas till förslagsvis 20-30 år och för teknikberoende medier till den kortare tid som bedöms lämplig med hänsyn till bevarandeaspekter ("räddningsperspektivet") och praktiska förhållanden, t ex tre-tio år. En förutsättning är då att tydliga beslut fattas om uttag ur registren. Det ekonomiska övervägande med verkan för all framtid som myndigheten nu måste göra vid varje tilltänkt leverans -oavsett dennas karaktär och tekniska förutsättningar - kan möjligen förstärka kostnadsmedvetandet i någon mening men skapar snarare en konstlad valsituation. I förening med möjligheten att förtidsleverera yngre arkiv mot ersättning- helst då rörelse- snarare än volymrelaterad - skulle direkt anslagsfinansiering av de överlämnade äldre arkiven ge arkivmyndigheterna ett förtydligat uppdrag. På köpet skulle myndigheterna själva få ett positivt incitament att se arkivverket som den naturliga mottagaren redan från början. Att återgå till en tvingande leveransgräns, som förr åtminstone i teorin gällde för landsarkiven, vore däremot knappast ändamålsenligt. Det skulle vare sig ta hänsyn till myndigheternas olika förutsättningar och behov eller underbygga deras långsiktiga ansvarskänsla för arkivet.
Page 1 and 2: LASSE NILSSON "N og kan Donau vara
Page 4: arbetsprocesser för att söka, fin
Page 7 and 8: Framtidens möjligheter Startade ko
Page 10 and 11: formationssamhället, som det är s
Page 12 and 13: o6 tal för överföringskostnader.
Page 14 and 15: I08 resursåtgången i förhandling
Page 16 and 17: Il O handläggning, intern kunskaps
Page 18: 112 prispåverkande förhandlingsfr
Page 23 and 24: PER JANSSON, BRITT-MARIE ÖSTHOLM &
Page 26 and 27: 120 myndighet. Det finns således e
Page 28 and 29: 122 avlämning av magnetband för A
Page 31 and 32: sätt innebär det att myndighetern
Page 33 and 34: heterna fungerar även som "safe ha
Page 35: släktforskarna och Krigsarkivet. E
Page 39 and 40: ning; från någon enstaka dossie t
Page 41 and 42: Margus Laidre, historiker och fd es
Page 43 and 44: Arkiv, samhälle och forskning väl

"N og kan Donau vara blå " - Visa filer

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?