MT nummer 2, 2009 - Kommunal

Bekir har lyckats finna sitt
eget drömyrke:Bussförare
För Bekir Gül har bussförare
alltid varit något av ett
drömyrke. Kanske är det
därför heller ingen tillfällighet
att han ofta får beröm av
passagerare för ett trevligt
bemötande.
En gång blev SL uppringda
av någon som ville ge en
trevlig chaufför en ros. De
förklarade att han lät som
en gotlänning och SL kom
fram till att det var mig de
menade, säger han och
skrattar.
Bekir Gül är inte från Gotland utan
från Solna och har kört buss sedan
mars 2001. Han trivs med att köra i
stan, med fullpackade bussar och att
träffa mycket folk.
– Det är skoj att ha kontakt med
människor hela tiden. Dagarna bara
rinner iväg.
Under 23 år arbetade han på ett lager
och det var nära att han gav upp sin
dröm om att köra buss. Första gången
han sökte förarjobb i Hornsberg blev
det stopp. Året var 1986 och Bekir kallades
till anställningsintervju. Men
fick nej eftersom han inte bodde i närheten
av garaget och för att han inte
var arbetslös.
– Jag har bott i Sverige i fyrtio år och
har nästan aldrig varit arbetslös. Då
var jag inte glad när jag inte fick det
jobbet.
Efter femton år blev drömmen sann
I stället fortsatte han att arbeta på lagret
och det skulle ta femton år innan
han hade sitt busskort. För Bekir har
aldrig taxiyrket varit lockande utan det
var just att köra buss som gällde för
honom.
Efter att ha sett en annons i Metro
2001 om att Busslink sökte förare så
gjorde han ett nytt försök och på den
vägen är det. Bekir tog busskort och
arbetade till en början deltid som bussförare
samtidigt som han arbetade på
lagret.
– 23 år är en lång tid i ett sådant fysiskt
arbete som det är på ett lager. Du
bär tungt och andas in dammig luft.
Men fördelen där var att du hela tiden
hade dina arbetskamrater. Här är du
mer ensam.
Bekir Gül är en uppskattad av resenärerna och gör vad han kan för att
sprida värme och glädje på de linjer han trafikerar.
Bekir Gül är en social och glad person
som sprider glädje.
– Jag tror att det är viktigt att skapa
en glad kultur på arbetsplatsen.
Fick frågan om heltid
Ganska snart fick han en förfrågan av
Busslink när han kunde börja arbeta
heltid.
– Jag tog semester från mitt jobb på
lagret och arbetade sex veckor i sträck
som bussförare en sommar.
Så småningom sa han upp sig från
lagret och äntligen fick han sitta bakom
ratten på heltid.
Det är just i innerstaden som Bekir
trivs bäst med. Han kör alla linjer men
visst händer det att ibland blir det fel.
– Det är alltid någon som ropar hallå
och då gäller det att förklara för folk
att de just fått lite extra sightseeing. Du
måste alltid hålla humöret uppe.
Många rapporter visar att bussförare
mår dåligt av hetsen i city.
– Jag tror att det beror på hur du hanterar
stress. Det är bara att ta det lugnt.
När folk ska hem i rusningstrafiken
vill alla komma hem fort. Då är det bara
att fylla på bussen. Vid tunnelbanestationerna
går de flesta av och slukas
under jorden.
I april tar SL bort trafikväktarna i
gula västar som släpper in folk genom
bakdörrarna.
– De är till stor hjälp för oss förare
och det är synd att SL har bestämt att
de ska försvinna.
Vill köra i innerstaden
Tanken på att köra en buss i de yttre regionerna
av länet hägrar inte.
– Nej, jag tycker det skulle vara tråkigt
och ensamt.
Ju mer folk desto roligare. Favoritlinjerna
är naturligtvis 69 och 47 som
är fullsatta året runt med turister och
besökare till Skansen och Djurgården.
– Det är kul att serva folk. Det är ett
stort nöje. En annan fördel med detta
jobb är att du arbetar självständigt. Efter
23 år på lager där alltid flera chefer
bestämde över dig är det skönt att inte
vara beroende av andra, du bestämmer
själv.
Alla bussar har kameraövervakning
vilket Bekir tycker är bra.
– Vi har inte heller kontanter och det
är skönt. Det kan vara svårt för turisterna
att förstå var de ska köpa biljetter,
men de bli väldigt tacksamma när
jag visar dem att de kan köpa biljett via
sms. Och ändå mer lyckliga om de får
åka med någon station utan biljett!
Konflikthantering kan behövas
Bekir har gått en konflikthanteringskurs
och om någon kollega är med om
någon obehaglig incident så är han en i
en grupp Busslinkkamraterna som tillkallas.
Till hösten ska alla förare gå en sådan
kurs.
Brytningen har inget med Gotland
att göra utan Bekir Gül är ifrån Kuli på
den turkiska landsbygden. Han flyttade
till Sverige 1969.
Nästan hela Kuli tömdes under sextiotalet
och de flesta flyttade till hit.
Många var fattiga bönder som från
början hade planer på att flytta tillbaka.
Men skolsystemet i Turkiet fungerar
inte bra och de flesta blev kvar för
barnens skull.
Hårdare trafikmiljö
De senaste åren har klimatet i trafiken
blivit alltmer egoistiskt och hårdare i
Stockholm. Men även när Bekir talar
om detta gör han det med en humoristisk
glimt.
– Folk dubbelparkerar, när jag
släppte fram en cyklist så gav han mig
fingret, säger han och skrattar och
rycker på axlarna.
– Alla ska fram först. Folk respekterar
inte kollektivtrafikfilen utan kör
där med sina bilar. Bussarna släpps inte
fram av andra trafikanter när vi ska
köra ut från hållplatsen.
Det är en attityd som stockholmarna
måste ändra sig.
Trots att Bekir gillar att köra i innerstaden
uppkommer det ofta situationer
i trafiken som är obehagliga.
– I mina värsta mardrömmar möter
jag alla de cyklister utan skydd och
utan lyse som cyklar kors och tvärs
utan att visa var de ska. Eller folk som
springer över gatan mot rött precis
framför bussen, säger Bekir Gül.
Det är dags för honom att gå på sitt
pass. Nu blir det en timmes körning
med fyran.
Gül ser nöjd ut när han kliver på den
blåa bussen.
JOHANNA STJERNA
MT nummer 2 - 2009 13