Våldsamma datorspel och aggression - Statens medieråd

Av de 20 studierna i denna översikt som uttryckligen studerade aggressivt beteende
i en laboratoriemiljö användes TCRTT som mått i 85 % (17 st.) av fallen. Av de totalt 71
laboratoriestudierna har 24 % använt TCRTT.
Användningen av TCRTT har dock på senare år utsatts för stark kritik.
För det första har TCRTT inte använts på ett standardiserat sätt. Den till synes enkla
metoden har utförts på åtminstone sju olika sätt, genom att kombinera signalernas längd
och intensitet, bara använda endera, bara använda sig av signaler över en viss styrka
etc. 15 Frågan är alltså om TCRTT mäter samma sak när man använder sig av olika delmått.
Anderson och Dill (2000) använde sig av fyra olika delmått: genomsnittlig längd och genomsnittlig
ljudstyrka efter vunna försök och efter förlorade försök. Det enda delmått
som visade sig ha något samband med om försökspersonerna spelat ett våldsamt datorspel
var längden på signalen efter ett förlorat försök. Trots att tre av de fyra aggressionsmåtten
alltså inte visade på något samband med datorspelande tolkades resultaten som
att våldsamma spel föder aggressivt beteende. 16
För det andra finns det inget icke-aggressivt handlingsalternativ i TCRTT, utan alla
handlingar betraktas som mer eller mindre aggressiva, vanligen på en skala mellan 1 och
10. I de fall försökspersonerna inte sänder ut en signal betraktas detta i regel som ofullständiga
data som inte används i slutanalysen.
För det tredje är det oklart i vilken utsträckning det är aggression som TCRTT mäter.
Det finns både studier där man hittat samband mellan TCRTT och aggressivt beteende
som mätts genom självrapportering 17 och studier där man inte kunnat uppvisa sådana
samband. 18 TCRTT:s validitet – om det verkligen mäter det som testet är avsett att mäta
– har inte något omfattande stöd i faktiska iakttagelser av hur måttet förhåller sig till aggression
utanför laboratoriet. Validiteten grundas istället i huvudsak på teoretiska överväganden.
Det finns alltså inte några klara bevis för att metoden mäter det den är avsedd
att mäta. Eftersom försökspersonen instrueras att skicka en ljudsignal till en osynlig motståndare
har kritiker menat att TCRTT egentligen mäter lydnad – den som tutar högst
och längst är också den som är försöksledaren bäst till lags. 19
För det fjärde tycks TCRTT i sig påverka försökspersonernas aggression. Fem studier
lät försöksdeltagarna fylla i enkäter med frågor om varför de valde att tuta som de gjorde.
I fyra av studierna visade det sig att försökspersonerna tutat högre som svar på att
den förmenta motparten gjort det eller för att störa mottävlaren. 20 Den femte studien
som använt sådana frågor redovisar inte svaren på dem. 21 Dessa resultat har lett till hypotesen
att eftersom testet är en tävling, kanske det i själva verket är graden av tävlingsinriktning
det mäter. Intervjuer med försökspersoner har visat att det finns belägg
för sådana resonemang, när de uppgivit att de tutat extra högt och länge för att störa
motståndare och lättare kunna vinna. 22 Särskilt problematiskt blir detta i förhållande till
15 Ferguson, Smith et al. 2008.
16 Ferguson, Rueda, Cruz et al. (2008) menar dessutom att forskarnas statistiska behandling av det fjärde måttet är felaktigt. Om
man använt sig av Bonferroni-Holms metod hade sambandet mellan VS och TCRTT-beteende inte blivit statistiskt signifikant.
17 Giancola & Chermak 1998.
18 Ferguson & Rueda 2008.
19 Tedeschi & Quigley 2000.
20 Anderson & Murphy 2003, Anderson et al. 2004, Bartholow, Sestir & Davis 2005, Anderson & Carnagey 2009
21 Arriaga et al. 2008.
22 Adachi & Willoughby 2011.
25