Övervakning av fåglarnas populationsutveckling Årsrapport för 2011

Tjäder. En ständigt aktuell art och kanske extra mycket så under det gångna året (se VF 4/2011 och
Fågelåret 2010). Standardrutterna visar fortsatt på en signifikant ökning för hela perioden.
Detaljförloppet påminner något om orrens men tjäderns index har legat stabilt de allra senaste
åren efter en relativt stor nedgång mellan 2008 och 2009. En mer regional uppdelning visar att
tjädern under standardruttsperioden har ökat signifikant i antal i alla delar av landet utom i
norra Norrland. Även i sistnämnda område är mönstret positivt men inte statistiskt säkerställt.
Alla delar av landet visar också på en topp 2008 följt av en nedgång mellan 2008 och 2009.
Därefter har endast små förändringar skett. Det här rapporterade mönstret skiljer sig från många
lokala beskrivningar av tjäderbeståndens utveckling. Orsakerna bakom dessa skillnader är
oklara. En delförklaring finns såklart i att olika stora områden täcks och det som händer lokalt
är inte alltid detsamma som det som händer i stort (se ovan för riporna exempelvis).
Fasan (V-, STD-). Fasanens minskning fortsätter enligt alla tre programmen (för vintertrenden, se
hemsidan). I det mycket korta perspektivet kan man givetvis tänka sig att kalla och snörika
vintrar som de allra senaste har påverkat utvecklingen negativt. I ett längre perspektiv måste det
vara andra faktorer bakom nedgången, såsom exempelvis försämringar av jordbruksmiljön.
Klarar sig fasanen i det långa loppet utan stödutsättningar?
Trana (SP+). Tranan är en av vinnarna under den tid som fågelövervakningen pågått. Punktrutterna
visar på en i princip oavbruten uppgång sedan 1975. Standardrutterna visar förvisso på
signifikanta ökningar i alla delar av landet sedan 1998, men främst i södra Norrland och i östra
södra Sverige förefaller ökningarna ha avtagit under de senaste tio åren.
Ljungpipare (STD+). Trenden är nu signifikant positiv och vi kan säga att under
standardruttsperioden har antalet häckande ljungpipare i Sverige ökat. Som nämns i förra
årsrapporten är det de nordliga ljungpiparna som ökar i antal, medan det sydliga beståndet
istället minskar.
Enkelbeckasin (SP-). En kraftig minskning ägde rum 1975–1995, för att därpå följas av en lång
stabil period. Sommarpunktrutterna 2011 gav dock det hittills lägsta indexet i serien vilket
möjligen indikerar starten på en ny fas av minskning. Standardrutterna visar förvisso på en
signifikant ökning under de senaste 14 åren, men faktum är att de senaste åtta åren indikerar en
minskning liknande den på punktrutterna. Uppdelningen av standardruttsmaterialet visar på en
antydd nedgång i västra delen av södra Sverige, där även många av sommarpunktrutterna
genomförs. I östra södra Sverige samt i nordligaste Norrland har beståndet varit oförändrat
under standardruttsperioden, medan en stark ökning har skett i södra delen av norra Sverige.
Storspov. Årets uppdelning av standardruttsdata ger ännu lite mer kunskap om var minskningarna
skett under de senaste dryga tio åren. Uppenbarligen har den största minskningen skett i östra
delen av södra Sverige. Negativa tendenser finns även i västra södra Sverige samt i södra
delarna av norra Sverige. I nordligaste Norrland finns inga antydningar till förändringar under
denna period.
Skogssnäppa (STD+). Skogssnäppan är en av de vadararter som det går allra bäst för i landet just
nu. Standardrutterna visar på en oavbruten ökning de senaste 14 åren. Under samma period
finns även en positiv tendens i punktrutterna, men långtidsmönstret i dessa visar inte på några
större förändringar. Intressant är också att skogssnäppan ökar i alla delar av landet utan några
större geografiska skillnader. Orsakerna till ökningen är i princip helt okända.
Grönbena (STD+). Trenden från standardrutterna visar inte på några större förändringar, men 2011
års index var det högsta som hittills noterats. Bakom detta står främst att goda antal inräknades
i norra Norrland detta år.
Rödbena (STD+). Det övergripande mönstret för rödbenan på standardrutterna är svagt positivt,
om än inte statistiskt säkerställt. Detta står som tidigare nämnts i kontrast till det negativa
punktruttsmönstret. Bakom denna skillnad står ett numera ganska välkänt faktum; det går bra
för Norrlands rödbenor (främst de i fjällen häckande fåglarna) och mindre bra för de i söder.
Som vi skrev redan i förra årsrapporten visar detaljstudier att boöverlevnaden, och sannolikt
också ungöverlevnaden, är betydligt bättre i fjällen än på strandängar i söder.
21