Övervakning av fåglarnas populationsutveckling Årsrapport för 2011

Grönfink. Ökad dödlighet hos grönfinkar har uppmärksammats av allmänhet och media vid flera
tillfällen under senare år. Möjligen kan vi nu se spåren av detta även i antalet grönfinkar i
landet. Grönfinken ökade stadigt i antal och spred sig även geografiskt fram till ungefär 2006.
Därefter har index varit vikande i alla tre systemen. De sjukdomsfall som har registrerats
handlar om en encellig parasit, en flagellat vid namn Trichomonas gallinae, som orsakar skador
i fåglarnas munhåla, svalg och kräva. Fåglarna får svårt att äta och dricka, vilket i regel leder
till att de så småningom dör. Parasiten sprids vid fågelbord och fågelbad och
uppmärksammades först i Storbritannien 2005. De första fallen från Norden, inklusive Sverige,
rapporterades först 2008 (www.sva.se), men trendkurvorna antyder att något hände redan
2006–2007. I alla fall var det då som den tidigare ökningen övergick i en minskning. De
tydligaste sentida minskningarna i Sverige finns i östra delen av södra Sverige samt i södra
delen av norra Sverige. Sträckräkningarna i Falsterbo ger samma bild som fågeltaxeringens
siffror, med en uppgång fram till 2006 följt av en nedgång därefter. Sträcksiffran från hösten
2011 var den lägsta sedan 1974. Enligt SVA drabbar parasiten även andra finkfåglar såsom
bofink, domherre och siskor men för dessa ser vi inte några tecken på påverkan på de svenska
populationstrenderna. Någon sentida nedgång motsvarande den svenska har inte noterats i
Danmark.
Gulsparv (V-, SP-, STD-). Det går dåligt för fåglar med anknytning till odlingslandskapet och
gulsparven är inget undantag. Årets inventeringar gav nya bottennoteringar i alla systemen.
Standardruttstrenden för hela landet har en negativ riktning men förändringen är inte
signifikant. Bakom detta finns ett mönster som nämnts ovan för flera jordbruksarter. Även
gulsparven minskar enligt standardrutterna i
västra delen av södra Sverige och i södra delen
av norra Sverige. I östra delen av södra Sverige
har beståndet varit stabilt och i norra Norrland
har gulsparven faktiskt ökat signifikant under
standardruttsperioden.
Ortolansparv (STD-). Punktruttsindex steg faktiskt
något från 2010 till 2011, men i
standardrutterna noterades det lägsta indexet
hittills. Detta antyder att det numera går utför
även med norra Sveriges ortolansparvar som
utgör huvuddelen av det svenska beståndet.
Nyligen publicerades resultat från den lilla
spillran som återstår av beståndet i södra
Sverige (Sondell m.fl. 2011- Ornis Svecica 21:
167-178). Studien antyder att dagens
odlingsmetoder, vilka leder till brist på områden
med jord utan växtlighet, försämrar föräldrarnas
möjligheter att hitta föda till ungarna. Om så är
fallet står kanske en stor del av förklaringen till
nedgången att finna här hos oss, snarare än
längs flyttningsvägarna och i
övervintringsområdet, vilket tidigare föreslagits.
Videsparv. Utsikterna för videsparven är just nu
bleka: en enda videsparv sågs på punktrutterna,
endast 45 individer sågs på 22 standardrutter
och en nästan 5 % minskning per år på
standardrutterna. I södra delen av
utbredningsområdet (figur 9) ses numera sällan
några videsparvar.
27
Figur 9. Videsparvens fördelning i
Sverige 1996–2011 enligt standardrutterna.
Punkternas färg anger hur
många fåglar som setts i genomsnitt
per rutt och år.
The distribution of Rustic Bunting in
Sweden 1996–2011 according to the
Fixed Routes. The colour of the dots