Du blir aldrig färdig och det är som det ska – en ... - Gestaltakademin

ekonstruera ett centrum. Vi förstår inte en annan människa när vi vet vad som har hänt
henne, utan när vi vet vad erfarenheten betyder för henne, säger Kegan.
Identitet som en berättelse
Kegan betonar individens meningsskapande. Harlene Anderson är en amerikansk
familjeterapeut som i stället betonar kollektivets betydelse när vi skapar mening. I sin bok
Samtal, språk och möjligheter (2002) beskriver hon vad postmodern filosofi innebär för
hennes terapeutiska synsätt och praxis. Hon betonar språkets betydelse och undersöker vilka
slags samtal som kan ge nya handlingsmöjligheter och ny mening.
Hennes synsätt är att mänskligt liv och relationer skapas och omskapas i språket. Anderson
ser självet som ett berättande själv. Självet blir till i samtal och konstrueras och
omkonstrueras genom ständig interaktion i relationer. Hon ser identitet som en pågående
berättelse, den är en version av många, och den påverkas av berättarsituationen. I berättandet,
menar hon, uppstår inte bara nya historier, utan människan, det berättande självet, förändras.
Den mening vi tillskriver händelser och upplevelser i våra liv, inklusive våra egna identiteter,
skapas av individer i samtal och handling tillsammans.
Anderson har ett socialkonstruktionistiskt synsätt. Det innebär att verkligheten konstrueras
genom kollektivt meningsskapande. Det innebär att till exempel idéer, kunskap och identiteter
är resultat av mänskliga relationer. Till skillnad från konstruktivismens synsätt, där
tyngdpunkten ligger på det individuella konstruerande sinnet och individen som
meningsskapare – så betonar den sociala konstruktionismen den interaktionella och
gemensamma kontexten som meningsskapare.
Jag tycker att spänningsfältet mellan individen och det kollektiva som meningsskapare är
intressant. Jag har själv synsättet att vi människor konstruerar vår sociala värld. Jag har ännu
inte trängt in i det socialkonstruktivistiska synsättet. Men jag kommer att pröva att använda
det i liten skala i studiens analysfas.
Gestaltterapins synsätt
Jag vill avsluta genomgången av teori med en beskrivning av gestaltterapins synsätt. Hostrup
(1999) beskriver gestaltterapins stora drag i tre nivåer; en metateori, en psykologisk teori och
en terapeutisk metod. Filosofin eller metateorin representeras av den existentiella livssynen.
Den visar sig i terapeutens fokus på frågor om liv och död, på betoningen av det personliga
ansvaret och betydelsen av egna val och mening.
Hostrup beskriver vidare den psykologiska teorin som utgörs av gestaltpsykologin.
Huvuddragen är att vi människor har en tendens att organisera våra sinnesintryck i helheter, i
gestalter. Vi organiserar sinnesintrycken så att något blir förgrund och något annat bakgrund.
Våra behov påverkar vad som blir förgrund. Gestaltpsykologins synsätt är att en människas
upplevelser är en funktion av en oavbruten dialog mellan människan och världen.
Den terapeutiska metoden utgörs av fenomenologin. Terapeuten intresserar sig inte för det
som kan finnas dolt hos klienten utan hon hjälper klienten att undersöka sina förhållningssätt
till existensen genom att uppmärksamma fenomen som visar sig hos klienten eller i samspelet
mellan klient och terapeut. Det är klienten som gör tolkningar av sin livsvärld.
Gestaltterapin betonar alltså individens samspel med sin omvärld och möjligheterna för
människor att bli mer medvetna om detta samspel för att kunna ta ansvar för sin egen del. En
grundpelare är också att det är i det mänskliga mötet mellan ”jag och du” som vi människor
blir vi till.
11