Du blir aldrig färdig och det är som det ska – en ... - Gestaltakademin

sammanhängande och meningsfullt själv. Kuhut menade att ett kännetecken på psykisk hälsa
är förmågan att kunna omge sig med närande självobjekt.
Jag vill ta upp ytterligare en författare som använt ordet själv, och då i en annan mening än
Kohut. Winnicott var en av företrädarna för objektrelationsteorin i England.
Objektrelationsteorin är en riktning inom psykoanalysen som betonar människors sätt att
relatera till ”objekt”, dvs känslomässigt betydelsefulla personer. Teorin lägger stor vikt vid
det tidiga samspelet mellan mor och barn och den roll detta spelar för skapande av inre
psykiska strukturer (en inre värld av objektrelationer) som avgör individens sätt att relatera till
betydelsefulla personer i framtiden (Egidius 1994).
Winnicott (1960) använde begreppet själv, bland annat i betydelsen ”sant” och ”falskt” själv.
Med det sanna självet avsåg han det säregna och unika hos barnet, dess potential. Det falska
självet, menade Winnicott, är en produkt av barnets överanpassning till en familj eller miljö
som inte tillräckligt väl kan svara mot barnets behov och där integrationen av motstridiga
tendenser inte fått tillräckligt spelrum.
Jag tycker det är intressant att se skillnader i olika forskares syn på samspelet mellan
individen och hennes miljö. Erikson såg indivdens anpassning till samhället som utveckling.
De feministiska forskarna betonar betydelsen av en manlig dominans i samhället för kvinnors
identitetsutveckling. Winnicott belyser att ett barn kan överanpassa sig om inte miljön
tillräckligt väl kan svara på barnets behov.
”Begreppet själv har en brokig historia och det kan ses som en spegling av det skiftande
förhållandet mellan individ och samhälle under skilda perioder”, skriver Thielst, citerad i
Illeris (1999). Illeris menar att föreställningen om det autonoma självet är en konstruktion
som utvecklats i det moderna individualistiska samhället. Han menar att det tjänar
makthavarnas intressen, inte minst genom den disciplinering som sker i skolor och andra
utbildningar med dess bortträngningar av känslomässiga och kroppsliga aspekter. Aha! tänker
jag, synen på människans själv och identitet kan naturligtvis också ses i ett maktperspektiv.
Identitet som en kör av sub-identiteter
”Vi är inte bara en tenor eller sopran”, säger Mishler (1999), ”vi sjunger eller pratar om oss,
alltså uttrycker vår identiet, med en kör av röster” (min översättning). Mishler väljer att se
identitet som ett dynamiskt organiserande av subidentiter som kan komma i konflikt med
varandra. Han hänvisar till feministiska forskare som tidigare har föreslagit begrepp som
”multiple selves” (Josselson, 1996) och ”shifting social identities” (Lykes och Mallona,
1996).
Mishler studerar hur identitet formas i relation mellan människor. Det kan vara i familjen, i
sociala relationer eller i arbetsrelationer. Han intresserar sig speciellt för vändpunkter och
konflikter och ser till exempel på hur man löser eller inte löser konflikter mellan behov av
självständighet och ansvar för andra eller konflikter mellan krav från arbete och krav från
familjen.
Mishler (1999) använder sig av berättelser, livshistorier i sin forskning. Han studerar
berättelsens språk och struktur som en grund för sin tolkning av berättelsens psykiska, sociala
eller kulturella funktion. Hans arbete går ut på att beskriva hur vuxnas formande av identitet
kan gå till. Lika viktigt för honom är att utforma och beskriva en vetenskaplig metod för
forskning av detta slag.
9