Strömmingen i Gävlebukten inlaga NY - Fiskeområde Södra ...
Strömmingen i Gävlebukten inlaga NY - Fiskeområde Södra ...
Strömmingen i Gävlebukten inlaga NY - Fiskeområde Södra ...
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
och strömmingen är relativt lika kan man anta att det rör sig om två separerade<br />
populationer, en vår- och en höstlekande även hos strömmingen.<br />
I äldre tider ansågs raser av storväxt strömming leka tidigt på våren men detta har<br />
omkullkastas i modernare studier, där det påvisas att bland vårlekarna leker de äldre<br />
(större) strömmingarna tidigast på våren medan förstagångslekarna leker sist (Parmanne<br />
1993). Hos de höstlekande är förhållandet det omvända, där leker de minsta först<br />
(Berglund munt. 2010). <strong>Strömmingen</strong> leker i omgångar kallade lekvågor och det har<br />
påvisats en genetisk skillnad mellan lekvågorna i vissa fall hos sill (Jørgensen et al.<br />
2005b). Detta kan innebära att varje lekvåg är en egen ”population” som har begränsat<br />
genflöde med andra lekvågor.<br />
Intressant är att strömmingen har ett utpräglat homingbeteende (lekplats-trohet) d.v.s.<br />
de leker på samma plats (område) som de lekte på året innan. Ifall denna lokal också är<br />
födelseplatsen är mer oklart (McQuinn 1997). Egentligen är ett fullständigt<br />
homingbeteende (d.v.s. ynglen hittar tillbaka till födelseplatsen) nödvändigt ur en<br />
populationsbildningsaspekt. Det som stöder att ynglen hittar tillbaka till sin födelseplats<br />
är att det de facto finns en genetisk differentiering mellan närliggande (inom Nordsjön)<br />
sillpopulationer (Ruzzante et al. 2006). Det finns åsikter att kraftiga väderförhållanden<br />
kan förflytta sillbestånd och skapa nya vandringsmönster och de yngel som kläcks på<br />
nya platser ser denna som sin nya ”hemort” (Corten 1999).<br />
Trots likheterna mellan sill och strömming kan det finnas skillnader och en är valet av<br />
leksubstrat, då sillen (oklart vilken lektid) föredrar havsliggande bankar med botten av<br />
grus och klippor som leksubstrat medan strömmingen föredrar att deponera sin rom på<br />
växtlighet närmare kusten (Geffen 2009). Dock anger Parmanne (1998) att de<br />
vårlekande strömmingarna i Norra Östersjön föredrar stenig botten, och Hessle (1925)<br />
påstår att även höstleken sker på grus och stenbotten. Angående lekplatsval mellan<br />
höstlekande och vårlekande strömming finns det motsägelser, Parmanne (1990) anser<br />
att den förstnämnda föredrar att leka på något djupare vatten vid yttersta skären medan<br />
den vårlekande leker grunt längre in i skärgården. Hessle (1925) anser att båda<br />
havslekande varianterna leker på ungefär samma lokaler. Det viktigaste angående<br />
leksubstratet är att det inte är mjukbotten, för i det inre av den finska skärgården<br />
kollapsade hela strömmingsbeståndet när tidigare sandbottnar blev mjukbottnar på<br />
grund av eutrofieringen (övergödningen)(Parmanne 1993 och referenser däri).<br />
Lektemperaturen för den havsvårlekande strömmingen anges att vara 6-10 º C och vid<br />
11-14º C för havshöstlekande (Hessle 1925).<br />
Angående sillens lekvandringar och lekplatsens saltkoncentration finns flera intressanta<br />
skillnader mellan lektyperna. Den höstlekande Nordsjösillen leker företrädesvis vid<br />
Engelska kusten varpå ynglen driver med strömmarna in i Öresundsregionen, där<br />
ungsillarna växer upp för att sedan åter leka vid England, medan de vårlekande sillarna<br />
i Skagerak leker vid Rügen (Bekkevold et al. 2005). Detta betyder att den höstlekande<br />
leker i saltvatten men ynglen växer upp i mer bräckt miljö, de vårlekande däremot leker<br />
10