Strömmingen i Gävlebukten inlaga NY - Fiskeområde Södra ...

Denna utredning fokuserar på strömmingen i Bottenhavet (område 30) och inom detta
område är de största årsklasserna sedan 1973 kläckta under 2000-talet. Det totala
beståndet har tredubblats sedan mitten av 1980-talet och fiskeridödligheten (% fångad
fisk baserat på hela beståndet) ligger stabilt runt 15 % av det totala beståndets årsbasis.
Troligen är migrationen även den försumbar då bestånd norr om Åland anses vara mer
ortstrogna än de söder därom (Bergström et al. 2006 och referenser däri), vilket gör att
fisket i Östersjön inte borde påverka beståndet inom område 30. Slutsatsen baserad på
ovanstående data är att strömmingen i område 30 blir både fler och mindre (ICES,
2009, 2010).
En svaghet värd att nämna är att majoriteten av alla forskningsrapporter (även denna
rapport till stor del) baseras på strömming fångade på finska sidan av Bottenhavet.
Detta kan vara en felkälla då det förekommer motstridiga uppgifter ifall det finns ett
eller två bestånd inom område 30. Enligt ICES (2009 och referenser däri), kan det
finnas två populationer av vårlekande strömming i området, en vid östra och en vid
västra kusten av Bottenhavet. Ifall det förekommer två bestånd finns det inga
beståndsdata för detta svenska (västra) bestånd.
Det har utförts ett antal märkningsstudier för att kartlägga vandringsmönstren hos
strömmingen. Dessa studier är utförda i Bottenhavet/viken under 1970 - 80-talet och
visar att en stor majoritet av de märkta fiskarna både lever inom samma region och
återvänder till samma lekområde år efter år (Parmanne 1990; Bergström et al. 2006).
Märkningsstudierna visar dessutom tydligt att bestånden överlappar varandra men
också att en stor majoritet av strömmingarna är mycket ortstrogna (figur 5a och b).
Enstaka strömmingar är dock mer migrationsbenägna och kan vandra långa vägar.
Fiskar från Öregrundsgrepen verkar generellt sett vandra norrut om hösten, även om
vissa udda exemplar går långt söderut (Bergström et al. 2006). Sällan ser man att de
”svenska” Bottenviks-strömmingarna återfångades vid finska kusten norr om Åland,
medan de ”finska” vandrade mer frekvent över till svenska sidan (Parmanne 1993 och
referenser däri). Att inga märkta strömmingar återfångats i mitten av Bottenhavet beror
inte på att strömmingar inte befinner sig där utan att man vid trålfiske lätt missar de
märkta strömmingarna i fångsterna (Parmanne 1990) och att ”havstrålfisket” vid tiden
för märkningarna inte var lika utbrett som nu. Vandringsmönstret rörande den
höstlekande strömmingen är mycket knapphändigt, detta kan antas bero på de
sparsamma bestånden i modern tid.
16