Barnplantabladet - Barnplantorna

Det här är Knuts historia!
Knut föddes en solig vinterdag i mars 2002,
en så fin liten kille som hade en förväntansfull
storasyster som väntade hemma. Allt kändes bra,
visst var de jobbigt med två barn som kom
så tätt (18 månader mellan) och Knut hade kolik
i 2 månader, men allt fungerade.
Efter bara några veckor var det någonting som
inte riktigt kändes som de skulle med Knut.
Vi kunde inte hålla honom som vanliga bebisar,
Knut spände sig som en båge och halsen sträcktes
bakåt. Med handen på rumpan och Knuts
rygg mot bröstet, så fick man hålla honom. När vi
påtalade detta till barnläkaren på BVC fick vi
veta att de var helt normalt och allt såg så bra ut.
Tiden gick och vi märkte att den här lilla killen
inte hade någon vidare balans, men det var så
normalt fick vi höra igen. När Knut blev 8 månader
var det dags för BOEL test som Knut inte
klarade och då förstod jag direkt att det är någonting
med hörseln som inte stämmer. Men på
BVC var man positiv och skyllde på olika saker
”han är förkyld”, ”han är trött”, efter 4 test fick
jag äntligen sköterskan att förstå att vi ville
omedelbart ha en remis till hörselkliniken och
få det här kollat på riktigt.
Det här var kring jul så vi fick vänta till februari
innan vi äntligen fick komma till KS hörselklinik,
men undersökningen där var en katastrof.
Nu hade vi väntat sen i oktober på att få hans
hörsel riktig kollad och nu får vi göra ytterligare
ett BOEL test. Vi bröt ihop och blev jättearga på
den stackars sköterskan som bara gjorde det hon
blivit tillsagd att göra. Givetvis klarade Knut inte
testet och sköterskan förklarade att de kunde ta
några månader innan vi skulle få träffa en öronläkare
och då blev vi ännu argare. Vi ville ju få
hjälp NU och inte om några månader! Och
ibland hjälper det att bli arg, bara några dagar
senare fick vi en ny kallelse och två veckor
senare var vi åter på KS.
Då fick vi träffa en öronläkare som såg till att vi
två dagar senare fick sätta in rör i Knuts öron för
att utesluta det faktum att han hade vatten
bakom trumhinnorna. Då hade Knut hunnit bli
ett år gammal. Någon vecka senare gjordes ytterligare
ett hörseltest på Knut och då fick jag
meddelande om att man misstänkte en grav
hörselnedsättning. Ytterligare väntan för oss till
i mitten av maj då vi fick göra en hjärnstamsaudiometri
på Knut. Då fick vi på 3 minuter
sittandes i en korridor på KS veta att vår son
var döv. Vi blev jättearga och ifrågasatte hur man
som läkare kan göra en sådan sak, sitta i en
korridor och ge föräldrar ett sådant besked. Som
tur är så är både Tomas och jag starka människor
och fick några dagar senare ett riktigt besök hos
läkaren där vi för första gången kom i kontakt
med CI.
Knut kan nu krypa som bara den och reser sig
mot möbler och går runt med stöd. Vi har fått
en hemvägledare som bl.a. introducerat oss i
teckenspråkets värld. Knut som alltid varit en
jätteglad och go kille blir nu på ännu bättre
humör när han äntligen fick ett språk att
kommunicera med. Lampa blir första tecknet.
Att ta beslutet om att Knut ska få ett CI eller
inte var inte alls svårt för oss, efter all information
och en träff med en familj med en dotter
med CI så var det självklart att Knut också
skulle få chansen till ett hörande liv.
Väntan kändes nu lång för att Knut skulle få
sitt CI, de var redan juni och semestrarna hade
börjat. Hörapparater hade provats ut och Knut
skulle nu ha dem hela sommaren för att se
om han kanske kunde bli behjälplig av dem.
Vi såg ganska snart att han inte hörde ett ljud
med dom heller och han blev duktig på att dra
ur dom ur öronen så fort han ville att mamma
eller pappa skulle komma. Jag kan än i dag höra
det där hemska rundgångsljudet som blir när
hörapparaten inte sitter där den ska.
Efter en varm skön sommar med mycket bad
och en Knut som nu tagit sina trevande första
steg var det äntligen dags för en CI utredning på
Huddinge Sjukhus. Vi blev så glada när vi gick
därifrån, nu hade vi fått ett så bra mottagande
och alla ville hjälpa oss till de bästa för Knut.
Knut slapp nu ha sina hörapparater som inte
gjorde någon nytta.
Tomas och jag började på teckenspråkskurs där
vi träffade fyra andra par, som var i samma situation.
Det har nog varit den bästa hjälpen vi fått,
att träffa andra föräldrar i samma situation som
man kan prata med och dela upplevelser med.
BARNPLANTORNA • HÖSTEN 2004 25