MT 9 - Kommunal

More documents

Recommendations

Info

14 Vi plockade på andra timmen, och trots de dubbla kartongbitarna så kändes småstenarna ända in till benet. Singel påstod farsan att det hette. Hur som helst gjorde det ont. Jag reste mig upp och sträckte sakta på ryggen. Solen stekte och det stack i nacken. Jag spottade segt i handflatan och gned in loskan just under hårfästet. Matte hade hunnit ända fram till sandbarriären. Han var klyftig nog att krypa runt med collegetröjan över nacken och bakhuvudet. Visserligen blev hans synfält en aning begränsat, men det var så gott om patronhylsor att en blind skulle kunna hitta fulla nävar av dem. Ska vi dricka? Han reste sig direkt, utan att svara. Vi genade över järnvägens odlingslotter och kom fram till skytteklubbens hus. På baksidan, vid stängslet mot bangården, låg ett litet pumphus i betong med kranar på båda kortsidorna. Först drack vi oss alldeles otörstiga och sedan tog vi av oss nakna och låg raklånga en stund under kranarna medan vattnet fick spola fritt. Allt kändes toppen, trots onda knän och solhetta. Det här var helt klart sommarens bästa dag hittills, och nästa morgon, åtta minuter över sex, skulle jag fylla elva år. Normalt var det full fart på skjutbanan en söndag, men nu, mitt i lovet, kunde man skrota här hur länge som helst utan att det kom någon skytt och krävde fritt skottfält. Mattes pappa hade varit växlare och medlem i skytteklubben, och genom honom hade vi grabbar fått nys om de enorma mängderna tomhylsor. Standardkalibern för pistol och kpist, nio millimeter, fanns det förstås mycket av, och det var också den storlek som var mest användbar. Den kunde gälla för både stockar i ett romerskt härläger som för nedsläppta vapencylindrar åt den amerikanska 82:a luftburna divisionen. Senast hade den funkat som oljetunnor i nordafrikanska Tobruk, färdiga att skjutas i brand av Mattes ökengula småsoldater, föreställande brittiska åttonde armén. Med salongsstorleken, fem komma sex, kunde man tillsammans med lite sand och småsten konstruera ganska bra vägspärrar när man lekte gatustrider under Ungernrevolten. Med mina ryska tanks från Dinky Toys så blev det perfekt. MTKommunal medlemstidningen Stockholms län nummer 9 - 2005 Matte Pärlorna i våra samlingar var annars avgjort de vackra gevärshylsorna, men eftersom gubbarna normalt sköt mauser på sexhundra meter ute vid banorna på Järva så fanns det inte så många här. Med dessa långa hylsor kunde man bygga otroligt realistiska bevakningstorn, med ihoplimmade tändstickor som plattformar, och då skiftade miljön mellan tyska Stalag Luft- läger under kriget och Checkpoint Charlie vid nattliga utväxlingar av fångar över Järnridån. Matte brukade alltid gnälla över att vi bara hade brittiska Maxim-kulsprutor, oavsett nationalitet på soldaterna, men vad fan, man kunde inte få allt. På onsdag är det två år sedan farsan dog, sa Matte och tittade på mig med alldeles nollställda ögon. Det var inte så ofta vi pratade om hans farsgubbe längre. Jag visste att olyckan hade delat kroppen rakt av, och ändå hade han levat i nästan tjugo minuter efteråt. Då, tiden efter olyckan, hade Matte varit skamsen över att hans pappa inte dött direkt utan istället legat och vrålat efter morsan hela tiden. Alltså sin egen morsa, farmor. Det hade varit en så typisk väx- lingsolycka. Bara snabbt rätta till bromsskon innan tågsättet hann fram, men så snavade han och sedan var det kört. Vi återtog våra platser i solen. Vi borde kanske snart gå hem och käka middag, men Korv-Ingvars mos och räksallad mättade fortfarande. Vi hade fått pengar av Mattes morsa, det fick vi alltid, och det var drygt tolv kronor kvar. Planerna på varsin läsk och smågodis på Saras kondis på hemvägen låg fasta. Det fick bli en halvtimme till, även om vi ratade ganska många hylsor vid det här laget. Om vi drack mer vatten så kunde vi skippa läsken och istället köpa varsin Fantomen. Jag trodde nog att Matte skulle svälja min idé. Det small till mot plåtskylten vid uppfarten, den som visade ”Fara - Skjutbana”. Liten kaliber, kanske var det en salongsbössa. Vem fan kunde det vara? Då kom det, omisskännligt: Tjena, skitungar! Djävlar också! Det var Göran. Ändå hade vi hojtat hur högt som helst i hallen om att vi skulle sticka och bada i Ulvsundasjön, säkra på att Mattes storebror hörde det genom dörren till sitt rum. Men han gick tydligen inte på sådana lätta längre. Göran var en pina. Han lämnade varken Matte eller mig ifred. Mig slog han inte, men lillebror fick ofta en örfil. Det hade börjat efter pappans död, med påståenden om att Matte behövde uppfostras. Nu var Göran sjutton, och ingen ville vara med honom. Min farsa kände rektorn på läroverket, och enligt honom låg en relegering nära. Skolk, sena ankomster, uppkäftighet, ogjorda läxor. Alla visste vad som hade hänt pappan, men det fanns en gräns för tålamodet. I våras hade Göran kommit berusad till plugget en måndagmorgon, och efter samtal med rektor och brev hem så klarade han sig undan hårfint. Det hela skrevs av som någon sorts efterbörd till olyckan. Nu kom han och störde. Han hade den vidriga förmågan att till och med göra Matte och mig arga på varandra, vi som annars var bästa kompisar sedan ettan och varken slogs eller käftades. Göran bar geväret otroligt nonchalant under armen. Det var ett litet, elegant vapen som han hade efter pappan, med en sensuell ciselering på pipan och vackert arbetad kolv i
MTKommunal medlemstidningen Stockholms län nummer 9 - 2005 och jag valnöt. Det där med sensuell och vackert arbetad fattade ju inte jag, men så hade pappan uttryckt det medan han levde och sköt några serier varje helg. Morsan vill ha hem dig till middag, snorunge, och du ska väl också hem antar jag. Han gav mig inte ens en blick. Det kändes djävligt olustigt, och Matte och jag samlade ihop våra hylspåsar och drog oss bort mot stålbommen där brorsan posterade som den värsta skiltvakt. Ni fattar väl, att ska man passera bommen så måste man betala lösen. Matte såg mig rakt i ögonen och vände sig så mycket långsamt mot brodern. Du är inte värd det, för du är en sådan stor skit, men om vi bara får gå hem nu så ska du få mina tuggummin. Och det var sedan det hände. På var sida om bommen stod någon sorts vaktkur i pansarplåt. De var nog militära, men ingen visste varför de stod där. Förmodligen hade de vinschats på plats med hjälp av de grova ringarna på taket. Kurernas dörrar var tunga och tröga, och de kunde märkligt nog haspas från både in- som utsidan. Med dörrarna tillslutna fanns det bara två små gluggar i varsitt väderstreck som gav ljus utifrån. Matte slängde in sina tuggummin genom gluggen i en kur och började kvickt knata därifrån. Hans bror suckade ljudligt, ställde ifrån sig bössan mot bommens fundament, öppnade med stort besvär dörren och gick ner på huk för att plocka upp godiset. Då, i den sekunden, tvärvände Matte och rusade med all kraft mot brodern. Det var nog trettio kilos viktskillnad dem emellan, men Göran var i obalans och föll på näsan in i kuren. Snabbt vräkte Matte igen dörren och lade haspen på. Nu ska jag skrämma den skiten, sa han och plockade upp geväret. Han vände och vred på det, fingrade på mekanismen. Visa hur fan man gör. Din gubbe är ju militär så du måste begripa sådant här. Inne i kuren förde Göran ett herrans liv. Men Matte var iskall och ville bara veta hur man fick fram en patron i kammaren. Jag hade skjutit dussintals gånger med min farsas tjänstevapen, så det stämde att jag begrep sådana här grejor. Jag vred slutstycket tillbaka och framåt igen, och jag kunde konsta- tera att magasinet höll fyra skott. Vad tänker du göra, frågade jag fastän jag mycket väl fattade vad som var på gång. Matte log bara illmarigt mot mig, ställde sig knappt tio meter från kuren och siktade på ett av de små titthålen. Göran blev helt tyst. Det första skottet slant av kuren och visslade iväg ut i skogen. Tur för dig att det finns så få patroner, ropade Matte till sin bror. Nästa skott missade kuren alldeles. Jag kände mig så underlig, började frysa. Det tredje skottet dröjde länge. Så smekte han iväg det, mitt i prick. Det rikoschetterade som en galen geting ett par gånger därinne, och sedan hördes det ett skrik. Jag stelnade, och jag såg hur Matte ryckte till. Han slängde bössan och sprang fram för att slita upp dörren. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men inte detta. Göran stapplade ut ur kuren med båda händerna för det ena ögat. Han blödde förstås, och så rann det någonting trögflytande mellan hans fingrar. Han sade konstigt nog ingenting utan kved bara av skräck och smärta. Matte och jag började både skrika och gråta, om vartannat. Göran stannade alldeles, vaggade med kroppen. Han gnydde som en hund men rörde sig inte ur fläcken. Kom igen nu, det är brådis, du måste till sjukan. Ingenting gick fram. Nu såg jag ilska i Mattes ansikte, och han började knuffa brodern framför sig, sparkade honom till och med. Hela tiden skrek han: Skynda, skynda, din dumma djävel, skynda dig! Vi tog oss haltande och snubblande längs den smala och gropiga skogsvägen som ledde upp till Ekelundsvägen. Sedan var det bara trehundra meter kvar, men jag tyckte att det tog en evighet. Matte fortsatte att vråla åt sin apatiske bror. Vi grät inte längre, nu gällde det bara att komma hem. Jag frös och mådde illa, trodde jag skulle spy när som helst. Vi tog bakvägen och spiraltrappan upp till andra våningen. Jag vräkte mig mot ringklockan medan Matte dunkade med hälen mot dörrträet, gång på gång. Deras morsa svimmade nästan, och det var en granne som fick ringa ambulans. En del av vår barndom tog en ände 15 med den där händelsen. Vi sågs inte mer den sommaren, Matte och jag, vi slutade umgås alldeles. Båda skämdes vi så förbannat, var och en på sitt håll. Matte mest förstås, för det var ju ändå han som sköt. Polismannen som utredde ärendet nöp mig hårt i kinden och skakade på huvudet. Ni hade en väldig tur, det förstår du väl? Med en annan kulbana så kunde han ha dött. Göran kom hem från sjukhuset med lapp för ögat. Både mamman och läkarna försökte få honom att gå med på emaljöga, men han vägrade. Lappen blev en del av hans identitet, och han bar den i flera olika färger. Han hade förändrats, mognat, och gav sig inte på lillebror längre, inte på något vis. Plugget började han också sköta. Och vad jag vet, så var det ingen av oss som besökte skjutbanan igen. ÅKE HEDEBRANT
Page 1 and 2: MT Kommunal Stockholms län medlems
Page 3 and 4: Ledande stick Äldre på Ekerö få
Page 5 and 6: Stort Julbord 190 kr Missa inte att
Page 7 and 8: I det svenska välfärdssystemet sk
Page 9 and 10: Det luktar bondgård på Berga natu
Page 11 and 12: MTKommunal medlemstidningen Stockho
Page 13: MTKommunal medlemstidningen Stockho
Page 17 and 18: Debatt och Insänt Kommunal i valet
Page 19 and 20: KOMMUNAL VALLENTUNA sektion 18 kall

MT 9 - Kommunal

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?