MT 9 - Kommunal

MTKommunal medlemstidningen Stockholms län nummer 9 - 2005
och jag
valnöt. Det där med sensuell och
vackert arbetad fattade ju inte jag,
men så hade pappan uttryckt det
medan han levde och sköt några serier
varje helg.
Morsan vill ha hem dig till middag,
snorunge, och du ska väl också hem
antar jag.
Han gav mig inte ens en blick.
Det kändes djävligt olustigt, och
Matte och jag samlade ihop våra
hylspåsar och drog oss bort mot
stålbommen där brorsan posterade
som den värsta skiltvakt.
Ni fattar väl, att ska man passera
bommen så måste man betala lösen.
Matte såg mig rakt i ögonen och
vände sig så mycket långsamt mot
brodern.
Du är inte värd det, för du är en sådan
stor skit, men om vi bara får gå
hem nu så ska du få mina tuggummin.
Och det var sedan det hände.
På var sida om bommen
stod någon sorts vaktkur i
pansarplåt. De var nog militära,
men ingen visste
varför de stod där. Förmodligen hade
de vinschats på plats med hjälp
av de grova ringarna på taket. Kurernas
dörrar var tunga och tröga,
och de kunde märkligt nog haspas
från både in- som utsidan. Med dörrarna
tillslutna fanns det bara två
små gluggar i varsitt väderstreck
som gav ljus utifrån. Matte slängde
in sina tuggummin genom gluggen i
en kur och började kvickt knata därifrån.
Hans bror suckade ljudligt,
ställde ifrån sig bössan mot bommens
fundament, öppnade med
stort besvär dörren och gick ner på
huk för att plocka upp godiset. Då, i
den sekunden, tvärvände Matte och
rusade med all kraft mot brodern.
Det var nog trettio kilos viktskillnad
dem emellan, men Göran var i
obalans och föll på näsan in i kuren.
Snabbt vräkte Matte igen dörren
och lade haspen på.
Nu ska jag skrämma den skiten, sa
han och plockade upp geväret.
Han vände och vred på det, fingrade
på mekanismen.
Visa hur fan man gör. Din gubbe är
ju militär så du måste begripa sådant
här.
Inne i kuren förde Göran ett herrans
liv. Men Matte var iskall och ville
bara veta hur man fick fram en patron
i kammaren. Jag hade skjutit
dussintals gånger med min farsas
tjänstevapen, så det stämde att jag
begrep sådana här grejor.
Jag vred slutstycket tillbaka och
framåt igen, och jag kunde konsta-
tera att magasinet höll fyra skott.
Vad tänker du göra, frågade jag fastän
jag mycket väl fattade vad som
var på gång.
Matte log bara illmarigt mot mig,
ställde sig knappt tio meter från kuren
och siktade på ett av de små titthålen.
Göran blev helt tyst. Det första
skottet slant av kuren och visslade
iväg ut i skogen.
Tur för dig att det finns så få patroner,
ropade Matte till sin bror.
Nästa skott missade kuren alldeles.
Jag kände mig så underlig, började
frysa. Det tredje skottet dröjde
länge. Så smekte han iväg det, mitt i
prick. Det rikoschetterade som en
galen geting ett par gånger därinne,
och sedan hördes det ett skrik. Jag
stelnade, och jag såg hur Matte
ryckte till. Han slängde bössan och
sprang fram för att slita upp dörren.
Jag vet inte vad jag hade väntat mig,
men inte detta.
Göran stapplade ut ur kuren
med båda händerna
för det ena ögat. Han
blödde förstås, och så
rann det någonting trögflytande
mellan hans fingrar. Han sade konstigt
nog ingenting utan kved bara av
skräck och smärta. Matte och jag
började både skrika och gråta, om
vartannat. Göran stannade alldeles,
vaggade med kroppen. Han gnydde
som en hund men rörde sig inte ur
fläcken.
Kom igen nu, det är brådis, du måste
till sjukan.
Ingenting gick fram. Nu såg jag ilska
i Mattes ansikte, och han började
knuffa brodern framför sig, sparkade
honom till och med. Hela tiden
skrek han:
Skynda, skynda, din dumma djävel,
skynda dig!
Vi tog oss haltande och snubblande
längs den smala och gropiga skogsvägen
som ledde upp till Ekelundsvägen.
Sedan var det bara trehundra
meter kvar, men jag tyckte att det
tog en evighet. Matte fortsatte att
vråla åt sin apatiske bror. Vi grät inte
längre, nu gällde det bara att
komma hem. Jag frös och mådde illa,
trodde jag skulle spy när som
helst.
Vi tog bakvägen och spiraltrappan
upp till andra våningen. Jag vräkte
mig mot ringklockan medan Matte
dunkade med hälen mot dörrträet,
gång på gång.
Deras morsa svimmade nästan, och
det var en granne som fick ringa
ambulans.
En del av vår barndom tog en ände
15
med den där händelsen. Vi sågs inte
mer den sommaren, Matte och jag,
vi slutade umgås alldeles. Båda
skämdes vi så förbannat, var och en
på sitt håll. Matte mest förstås, för
det var ju ändå han som sköt.
Polismannen som utredde ärendet
nöp mig hårt i kinden och skakade
på huvudet.
Ni hade en väldig tur, det förstår du
väl? Med en annan kulbana så kunde
han ha dött.
Göran kom hem från sjukhuset med
lapp för ögat. Både mamman och
läkarna försökte få honom att gå
med på emaljöga, men han vägrade.
Lappen blev en del av hans identitet,
och han bar den i flera olika färger.
Han hade förändrats, mognat,
och gav sig inte på lillebror längre,
inte på något vis. Plugget började
han också sköta.
Och vad jag vet, så var det ingen av
oss som besökte skjutbanan igen.
ÅKE HEDEBRANT