Föreställningar som barnhandläggare inom socialtjänsten har kring ...

espektive hur denne bör agera för att interaktionen skall fortskrida på ett lämpligt vis.
Tillsammans skapar barnhandläggare och klient en definition av situationen, där såväl
socialarbetare som klient har kännedom om vilka sociala regler som gäller i samspelet dem
emellan. Det kan tolkas som att barnhandläggarna är styrda av de moralkrav som
anständighetsnormerna förevisar, vilket innebär att inte beblanda sig i andra människors
angelägenheter. Dock är det just detta som barnhandläggare i sin yrkesutövning gör, då deras
huvudsakliga funktion är att utreda barns livssituation.
Att majoriteten av respondenterna upplever det som känsligt och tabubelagt att fråga
klienter om våld förekommer i familjen tolkas ur Goffmans (2006) synvinkel således som att
barnhandläggarna inte vill beblanda sig i klienters privata sfär, de tycks istället känna trygghet i
att förhålla sig till de normer som finns och de sociala regler som definitionen av situationen
förevisar. På så vis kan samspelet fortgå på ett okomplicerat sätt och definitionsmässiga
störningar kan därmed undvikas. Å andra sidan kan det tolkas som att barnhandläggarna är
osäkra på hur definition av situationen ser ut. Såvida barnhandläggarna känner en osäkerhet
kring hur definition av situationen ter sig kan detta tänkas medföra att de följaktligen inte vet
vilka sociala regler som gäller i interaktionen med klienten och således uppleva osäkerhet kring
om våld är ett lämpligt samtalsämne. Enligt Goffman (2006) kan deltagarna i sådana lägen
uppleva sig illa till mods och känna sig förvirrade. Med utgångspunkt i att en osäkerhet
angående definition av situationen förekommer, antas detta föranleda rådvillighet huruvida
barnhandläggare ska respondera till och hantera klientens svar. Barnhandläggarnas osäkerhet
inför att samtala om våld kan i sin tur tänkas vara ett dilemma då de i sin yrkesroll som ovan
nämnt förväntas beblanda sig i människors privatliv som en del av utredningsprocessen.
Osäkerheten kan antas hämma handläggarnas handlingsutrymme (jfr. Johansson, 2007;
Svensson m.fl., 2008) och därmed möjligheten att kunna upptäcka om våld förekommer i en
familj.
Barnhandläggarnas farhågor kring klienters reaktioner och huruvida de ska hantera svaren
tolkas därutöver kunna förstås gentemot det som Goffman (2006) benämner som
definitionsmässiga störningar, vilket inbegriper osäkerhet kring hur situationen bör definieras
och därmed fortskrida. Deltagarna, eller publiken, kan i sådana lägen försöka att rädda
situationen med hjälp av s.k. beskyddande åtgärder och därmed skapa takt visavi takt, detta
genom att exempelvis undvika somliga regioner som aktören inte inbjudit till samt försöka
bortse från aktörens felsteg. Barnhandläggarnas upplevda svårigheter med att hantera klientens
reaktion och svar kan därmed tolkas bero på att de så kallade beskyddande åtgärderna inte går
att tillämpa i de lägen situationer som exempelvis A3 klargör: ”..Liksom, ”jo men vi slår
varandra en gång i månaden”.. liksom jaha?”. I de situationer då det framkommer att våld i
familjen föreligger tycks de beskyddande åtgärderna (jfr. Goffman, 2006) inte vara tillämpliga
eftersom barnhandläggaren inte kan bortse från klientens misstag, därmed kan takt visavi takt
tolkas vara svårt att uppnå. I interaktionen med klienten skapas då vad Goffman (2006) kallar
för scen, eller så kallad incident, och det fortsatta samspelet försvåras.
I samtliga fokusgrupper framträds sammanfattningsvis en bild av att barnhandläggare anser
att frågor om våld är ett känsligt ämne att samtala om, dock tycks barnhandläggare med fler års
erfarenhet i mindre utsträckning känna svårigheter med att ställa frågan. En barnhandläggare i
fokusgrupp B med flera års erfarenhet inom yrket skilde sig dock något från samtliga deltagare
och uttryckte att det inte alls kändes känsligt eller svårt att beröra ämnet:
B1: Sen tänker jag att det är mycket frågor om hur vi känner inför att prata om det här, jag tänker
inte att det är jobbigt egentligen att prata om det, det ingår ju i jobbet, alltså får vi in en anmälan om
våld i familjen behöver vi ju prata om det, svårare är det ju inte.
En annan deltagare med mindre erfarenhet som barnhandläggare uttryckte en annan upplevelse:
23