Föreställningar som barnhandläggare inom socialtjänsten har kring ...

A1: Men jag tänker.. inom hälso- och sjukvården.. de ställer ju det till alla, alla. Det finns inget.. det
spelar ingen roll om du söker för att du har fått en sticka i fingret, de frågar.. de ska fråga alla.
Vice moderator: De ställer till män, kvinnor, allihop..
A1: Ja, och det gör nog inte vi..
Barnhandläggarna kommer i sin diskussion fram till att denna form av frågor inte är något som
sker rutinmässigt inom deras organisation, vilket även de övriga två grupperna tolkas hålla med
om. Somliga i vardera fokusgrupp är uttalat positiva till att ställa den typen av frågor på rutin
inom socialtjänsten medan andra ställer sig mer frågande till huruvida det ska vara en rutin eller
inte i mötet med klienten. Det finns även somliga som väljer att inte uttala sig överhuvudtaget,
gemensamt för dessa är att samtliga är relativt nya inom yrket. Dock är samtliga överens om att
en diskussion bör föras angående rutinfrågor inom organisationen, samt hur de ska bemöta de
svar som eventuella rutinfrågor medför.
Den oenighet som framkommer angående om klienter ska tillfrågas systematiskt om våld
eller ej finns även bland forskare (jfr. Berglund & Stenson, 2010; Stenson m.fl., 2008; Stolt
2011; Rådestad m.fl., 2008). Trots oenigheten finns det forskning som påtalar att
screeninginstrument och frågeformulär, som kan liknas vid rutinfrågor, främjar upptäckten av
våldsutsatta kvinnor (Magen m.fl., 2001; Hazen m.fl., 2007). Införandet av rutinfrågor inom
socialtjänsten skulle därmed kunna öka antalet identifieringar av våldsutsatta kvinnor, män och
barn.
Utifrån Goffman (2006) kan den positiva inställning som en del handläggare uttrycker inför
rutinfrågor, som en form av en främjande aspekt för att upptäcka våld, tolkas bero på
möjligheten att hänvisa till frågan som en policy. Genom att alltid ställa samma fråga i alla
möten kan handläggaren i situationer då det känns känsligt att samtala om våld hänvisa till att
det är en rutinfråga som ställs till alla. Därmed behöver varken barnhandläggare eller klient
riskera att tappa ansiktet i mötet. Rutinfrågor om våld kan således betraktas som en form av
beskyddande åtgärd då framträdandet kan räddas och interaktionen fortgå genom takt visavi
takt (jfr. Goffman, 2006). Införandet av rutinfrågor kan således tänkas främja upptäckten av
våld eftersom det möjligtvis kan bidra till att fler barnhandläggare vågar beröra ämnet i
utredningssamtal.
Trots oenighet angående införande av rutinfrågor föreligger en gemensam uppfattning bland
handläggarna om att det är av vikt att en diskussion om detta lyfts inom arbetsgruppen. Oavsett
hur barnhandläggarna ställer sig till införande av rutinfrågor uttrycker samtliga ett behov av
stöd i hur de ska hantera situationer där det upplevs finnas behov av att fråga om våld.
Johansson (2007) hävdar att såväl den enskilde socialarbetaren som organisationen innehar ett
ansvar för socialarbetarens handlingsutrymme. Då det tolkas som att det finns en vilja inom
gruppen att lyfta detta till diskussion kan det ses som att barnhandläggarna vill ta ett ansvar för
sitt handlingsutrymme. Genom att låta diskussioner föras bland barnhandläggarna kan
socialförvaltningen bidra till att barnhandläggarnas handlingsutrymme ökas då stöd och
kunskap kan nås genom sådana diskussioner.
Diskussion och slutsatser
Syftet med föreliggande studie var att undersöka vilka föreställningar barnhandläggare inom
socialtjänsten har kring ämnet våld inom familjen. För att uppnå syftet tillämpades tre
frågeställningar som berörde barnhandläggares definition av begreppet våld i en familj, hur de
uppfattar att ställa frågor om våld till klienter samt deras föreställningar kring hindrande och
främjande aspekter som påverkar upptäckten av våld.
I resultatet framgår att barnhandläggarna har en mångtydig föreställning om begreppet våld
inom familjen då de inbegriper såväl fysiskt som psykiskt våld (jfr. Johnson & Ferraro, 2000;
Överlien, 2007; Eriksson & Näsman, 2011). Barnhandläggarna understryker specifikt barns
bevittnande som en form av psykiskt våld. Detta kan tyda på att barnhandläggarna beaktar ett
32