Biblis 56 magdalena - Kungliga biblioteket

95. Brev, 16, s. 124.
96. Brev, 14, s. 280.
97. Brev, 14, s. 301.
98. Brev, 2, s. 189.
99. SV, 18, s. 28 ff.
100. Brev, 4, s. 145.
101. Brev, 3, s. 334.
102. Brev, 3, s. 346.
103. Brev, 4, s. 252. – Med ”amatöredition” avses en upplaga för
samlare. ”Andrén” syftar på Vicke Andrén.
104. Brev, 3, s. 365.
105. Cit. efter Göran Söderström, Strindberg och bildkonsten
(Stockholm 1972), s. 90.
106. Brev, 4, s. 7. Se även Brev, 4, s. 55.
107. Brev, 4, s. 51.
108. Brev, 13, s. 358.
109. Bokens miljöskildring hade också vissa inslag från Strindbergs
senare våning på Karlavägen.
110. Brev, 14, s. 275.
111. 1912 utgav Bonniers Ensam i förlagets enkronasserie. Omslaget
komponerades av Axel Törneman som utnyttjade delvis
samma gatuperspektiv som Arthur Sjögren.
112. Brev, 15, s. 161.
113. Brev, 15, s. 237.
114. Brev, 15, s. 239.
115. Arthur Sjögren, ”Mitt samarbete med August Strindberg”,
Vindros 1948, s. 42. – Ramverket var antagligen inspirerat av konstnären
Charles Ricketts till William Blakes Poetical Sketches från
1899. Se Georg Svensson, ”Arthur Sjögren och August Strindberg”,
Biblis 1963–1964 (Stockholm 1964), s. 69 f.
116. Brev, 17, s. 302.
117. Brev, 7, s. 178.
118. SV, 29, s. 180 ff.
119. Brev, 10, s. 203.
120. Enligt Strindbergs bror Axel brukade Abraham Mankell
berätta för skolpojkarna om Jakobs kyrkas orgel och en mystisk
stämma i den, ett motiv som återkommer i Strindbergs novell. Se
SV, 26, s. 182.
121. Brev, 7, s. 94. Se även SV, 26, s. 178.
122. Gunvor Blomqvist, ”Kring den romantiske klockaren på
Rånö”, Meddelanden från Strindbergsäll skapet 51–52 (1973), s. 33 f.
123. Brev, 17, s. 88. Se även Karl Otto Bonnier, Bonniers, 5 (Stockholm
1956), s. 69.
124. Rikard Lindström, ”Strindberg, Rikard Lindström och
skrivunderlägget”, Dagens Nyheter 1941-01-11.
125. Arthur Sjögren, ”Mitt samarbete med August Strindberg”,
Vindros 1948, s. 28. Sjögrens omdöme ligger även nära det som
getts av Martha Rydell-Lindström i Med livets färger: En bok om
Rikard Lindström, Stockholm 1951, s. 72. Se även Karl Otto Bonnier,
Bonniers, 5 (Stockholm 1956), s. 69.
126. Brev, 17, s. 151.
127. Brev, 17, s. 278.
128. August Strindberg, ”Anmälan”, Svenska folket i helg och söken
[…], 2:a häftet (Stockholm 1881).
129. SV, 4, s. 335.
130. SV, 21, s. 132 f.
131. SV, 10, s. 526 ff.
132. Bo Bennich-Björkman, ”Strindberg, kulturhistorien och
1800-talets folkliga underhållning”, Årsbok, Kungl. humanistiska
vetenskaps-samfundet i Uppsala, 1989 (Uppsala 1990), s. 23 ff.; Bo
Bennich-Björkman, ”Strindberg och Kasper-teatern”, Tidskrift för
litteraturvetenskap, årg. 13 (1984), nr 2–3, s. 62.
133. Brev, 2, s. 144 f.
134. Se bl.a. Brev, 2, s. 246.
135. Se bl.a. Brev, 2, s. 153, 246.
136. Bernhard Meijer, sign. –r, ”Literatur […] Gamla Stockholm
[…], Ny Illustrerad Tidning, 16, 1880, s. 43. – Uno Willers, Strindberg
om sig själv (Stockholm 1968), s. 15 ff.
137. Hans Hildebrand, ”Gamla Stockholm [– – –]”, Nordisk tidskrift
för vetenskap, konst och industri, 5, 1882, s. 409.
138. SV, 21 (Stockholm 1996), s. 138.
139. Brev, 21, s. 103 f.
140. Brev, 3, s. 11.
141. Idén hade Strindberg sannolikt fått från Olof Hyltén-Cavallius,
som i Wärend och wirdarne redogjort för folktrons Jungfrun
Marie Nyckelpiga. Inlägget gav Strindberg en viss status som
etnolog, Se bl.a. Katarina Ek-Nilsson, ”Bland franska bönder och
Svenska folket”, Strindbergiana, 22 (Stockholm 2007), s. 159. Enligt
Stig Welinder var Strindbergs metod inte nyskapande, hans
slutsatser däremot skarpsinniga. Se Stig Welinder, Strindberg som
arkeologikritiker (Stockholm 1994), s. 94 ff.
142. Brev, 2, s. 248.
143. Brev, 2, s. 257 f.
144. Brev, 2, s. 265.
145. Brev, 21, s. 116.
146. Brev, 21, s. 112 f.
147. Brev, 2, s. 278 f. – Ett skäl till Strindbergs preferens var sannolikt,
att Mandelgren tillhörde dem som opponerat mot den
centraliserade arkeologi, som Hildebrand företrädde. Se Stig Welinder,
Strindberg som arkeologikritiker (Stockholm 1994), s. 107.
148. Brev, 2, s. 277, not 2.
149. Göran Söderström, Strindberg och bildkonsten (Stockholm
1972), s. 79.
150. Brev, 2, s. 368.
151. Brev, 2, s. 377.
152. Brev, 2, s. 375 f.
153. Brev, 2, s. 383.
154. Hans Hildebrand, ”Historia och kulturhistoria”, Historisk
tidskrift, årg. 2 (1882), s. 4 ff. Montelius, Oscar, Nordisk tidskrift för
vetenskap, konst och industri, årg. 4 (1881), s. 427.
155. 145 Brev, 2, s. 367.
156. Se vidare Janken Myrdal, ”August Strindberg och den stora
striden om kulturhistorien 1881–1882”, En annan historia (Stockholm
1982), s. 39–62.
157. Brev, 2, s. 374 f.
158. Per Gedin, Jag Carl Larsson (Stockholm 2011), s. 240. – Teckningarna
finns bevarade på Nationalmuseum.
159. Brev, 16, s. 206. – ”Hjortzberg” syftar på Olle Hjortzberg,
som stod bakom flera genomarbetade bokutstyrslar. Garibaldi
Andersson avser troligen Garibaldi Lindberg, som illustrerat Ljus
upplaga av Svenska öden och äventyr (1904).
160. Brev, 18, s. 40 f.
161. Per Erik Ekholm, ”Tillkomst och mottagande”, SV, 23,
s. 198.
162. SV, 23, s. 121.
163. SV, 26, s. 14.
164. Brev, 4, s. 112 f.
165. SV, 31, s. 7.
166. Brev, 22, s. 142 f.
167. Karaktärer från seklets början: Hilding Nyman […], [utg. av]
Stockholms stadsmuseum och Hans Eklund (Stockholm 1973),
s. 8, 39, 51.
168. Georg Svensson, ”Arthur Sjögren och August Strindberg”,
Biblis 1963–1964 (Stockholm 1964), s. 82.
169. Axel Sjöberg, ”Förord” till förf:s Bland kobbar och skär
(Stockholm 1900).
170. Brev, 13, s. 323. Se även Sten Karling, Axel Sjöberg (Stockholm
1960), s. 132.
171. Roland Svensson, [Förord], Axel Sjöberg, Bland kobbar och
skär, 2. uppl. (Stockholm 1958), s. 6.
172. Brev, 5, s. 203 f.
173. Brev, 8, s. 108.
44