Tidskrift för lärarutbildning och forskning 4/2005

Historiens didaktiska bruk: Exemplets och traditionens makt
Fr.: Hwilken åt gräshoppor Sw.: Johannes.
Fr.: Hwad åt Johannes mer än gräshoppor
Sw.: Wildhonung.
Fr.: Hwilken åt wildhonung Sw.: Johannes.
Fr.: Hwad för slags honung åt Johannes
Sw.: Wild.
Fr.: Wild hwad Sw.: Honung.
I citatet framstår metoden som rent parodisk,
men förslaget var allvarligt menat och stod inte
heller isolerat i sin samtid. Visserligen var det
den kateketiska undervisningstraditionen som
utövade sin makt, men den förstärktes också
av växelundervisningsmetoden som i folkskolestadgan
1842 rekommenderades till allmänt
bruk. Genom att använda duktiga elever som
hjälplärare, s.k. monitörer, kunde en enda lärare
ansvara för många elever. Eftersom undervisningen
byggde på ett delegationssystem, där
den direkta undervisningen genomfördes av
monitörer utan djupare ämneskunskaper, måste
läromedlen få en entydig utformning med en
fixerad uppsättning frågor och svar. Ideologiskt
representerade metoden utilitarismens atomistiska
kunskapssyn där ”varje enskilt kunskapsobjekt
var ett ’faktum’ i sig […] utan sammanhang
med andra begrepp”. Detta innebar att ”inlärningen
upplöstes i vissa enkla, primära element,
förnimmelser, och att högre tänkande bestod
av sammansatta sådana element” (Petterson,
1992:275–276).
Med viss övertydlighet visar exemplet ”kamelahår”
att en analytisk och sönderdelande metod
riskerar att resultera i fragmentarisering av
kunskaperna.
Narrativ och analytisk historieundervisning
under 1900-talet 7
Mina två exempel om Elsa Larsdotter och
Johannes Döparen handlar om religionsundervisningens
dilemma. Samtidigt representerar de
historieundervisningens två poler, även om de
framför allt demonstrerar avigsidorna med de
berättande respektive de analytiska metoderna.
Under 1900-talet blev den narrativa eller berättande
historieundervisningen misskrediterad
genom att berättelserna under seklets första
hälft bars upp av nationalistiska ideologier som
sedan förkastades. I försöken att skapa en mer
värderingsfri historieundervisning tillgreps den
logisk-analytiska metoden, som förvandlade
historien till ett antal fristående händelseräckor.
Även om berättandet fick en renässans bland historiedidaktiker
på 1980-talet, har de analytiska
och tematiska ansatserna fortsatt att dominera,
inte minst därför att historieforskningen har
behållit den inriktningen.
82