rubicon 2011 - Ekobrottsmyndigheten

387.5 Dialog mellan konkursförvaltare och åklagareRedogörelsen i avsnittet om sekretess och möjligheterna för åklagare och konkursförvaltareatt utbyta information visar att regelverket knappast kan lägga något hinder i vägen för enutvecklad dialog dem emellan. När det i framställningen talas om åklagare utesluter dettanaturligtvis inte att utredningspersonal (poliser och skattebrottsutredare) också kan delta idialogen med en konkursförvaltare. En utgångspunkt bör dock vara att det normalt ska varaåklagaren som tar den första kontakten om det inte endast handlar om att inhämta någonenskild sakuppgift. En första kontakt kan naturligtvis också tas av konkursförvaltaren. Närkontakt väl etablerats är det upp till åklagaren och förvaltaren att avgöra hur den fortlöpandekontakten ska se ut. När det gäller frågor av för utredningen mer övergripande frågor är detsjälvklart att de måste hanteras av åklagaren som förundersökningsledare inte minst medtanke på att det kan finnas svårbedömda sekretessfrågor.Som inledning finns det också skäl att nämna följande. Det finns många exempel på hurkonkursförvaltare och åklagare samverkat i utredningarna med ett gott resultat. Utmärkandeför de fallen tycks vara att samverkan inletts på ett tidigt stadium och att den därefter ”rullatpå” som ett naturligt inslag i utredningarna. En tidig kontakt tycks således vara nyckeln till eneffektiv och för båda parter värdefull samverkan. Detta har också framhållits i avsnitt 6.2”Brottsutbytet”.När man närmare överväger hur dialogen ska gå till mer allmänt kan man ta avstamp i hur debrottsmisstankar som anmäls ser ut. Som framgått inledningsvis delar Ekobrottsmyndighetenin anmälningarna i mängdärenden, projektärenden och särskilt krävande ärenden. Denindelningen är väl etablerad inom myndigheten och processerna för hanteringen ser olika ut.Att indelningen fungerar väl internt innebär inte att den också är känd externt som t.ex. avkonkursförvaltare. En konkursförvaltare som gör en anmälan till åklagaren kan således intemed säkerhet veta vilken kategori anmälan kommer att hänföras till. Trots detta bordeindelningen – som inte är särskilt komplicerad - kunna fungera som vägledning också förkonkursförvaltarna när det gäller deras roll i dialogen med åklagarna.När det gäller mängdärenden torde brottsligheten ofta vara så okomplicerad att någon dialogknappast kan vara motiverad. Detta gäller åtminstone i de fall det är fråga om en begränsadtillgångsmassa och inga tecken på en mer allvarlig bakomliggande brottslighet samt attförvaltaren tagit hand om all den räkenskapsinformation som funnits. En regelmässig kontaktmellan åklagare och förvaltare framstår inte som nödvändig i dessa fall.Men om det i något sådant fall finns information som skulle kunna vara av betydelse föråklagarens bedömning och som förvaltaren av något skäl inte velat ta upp i sin anmälan börhan eller hon i ett missiv eller på annat sätt markera att sådan information finns. Åklagaren fårmöjlighet att ta en inledande kontakt med förvaltaren så att informationen inte blir okänd föråklagaren.Till skillnad mot mängdärendena framstår behovet som mer tydligt när det gäller många avprojektärenden och i än högre grad beträffande de särskilt krävande ärendena. Är det fråga omen mer omfattande tillgångsmassa och allvarligare brottsmisstankar framstår en tidig dialogsom absolut nödvändig. Risken att egendom – liksom gäldenären - ”försvinner” kan vara såpåtaglig att såväl reella som personella tvångsmedel kan vara påkallade. En förutsättning föratt ett tvångsmedel ska få den avsedda effekten är normalt att den kan genomföras i ett tidigtskede av en brottsutredning.