LRV vården vid Ytterö (pdf) - Psykiatrin Södra

Eliasson (1994) tar upp ämnet (även om hon inte direkt diskuterar rättspsykiatrin)och menar att det finns några olika strategier. Hon kallar dem ”flyktstrategier” ochmenar olika sätt att undfly konflikten mellan att å ena sidan respektera denenskildes integritet och eget ansvar och å andra sidan principen om vårtgemensamma ansvar för de svaga.Följande resonemang tar sin utgångspunkt i Eliassons artikel, men följer interesonemanget där exakt. Man kan dels försöka organisera bort konflikten. Vissainstanser står för den ena positionen och andra för den andra. Ett klassiskt exempelpå detta är att slutenvården står för tvånget och objektifieringen och öppenvårdenför frivilligheten och subjektifieringen. Risken med detta sätt är dels att den enasidan blir ond och den andra god. Man vill så snabbt som möjligt ut frånslutenvården trots att det kanske är det som behövs bäst, både för en själv och förandra. Dessutom blir kontinuiteten dålig. Patienten slussas från den enavårdgivaren till den andra och risken att falla mellan stolarna är uppenbar.Ett annat sätt är att man försöker professionalisera bort konflikten. Då är det vissayrkesgrupper som står för den ena delen och andra för den andra. Ett exempel pådetta är att skilja på huvudets och handens arbete. Den inom vården allt vanligareorganiseringen av arbetet i ”beställare” och ”utförare” är en variant av detta. Desom patienter och klienter dagligdags kommer i kontakt med i vården är inte desom bestämmer om den. Utförarnas möjligheter att hitta bästa lösningen efter egethuvud minskar. I detta system är det inte bara patienterna som är objektifierade –personalen, utförarna är det också.Vården kan också med hjälp av en mängd regler bestämma var på skalan mellanobjektifiering och subjektifiering som vården ska bedrivas. Konkret handlar detom hur mycket frihet personalen och patienterna har att välja att göra på ett visstsätt och hur olika situationer ska hanteras. Ett problem här är att det är väldigtsvårt (omöjligt?) att få en hel grupp att hålla sig till samma regler. Dels kanske detär svårt att sympatisera med reglerna - i synnerhet om personal och patienter tillexempel inte har fått vara med och utforma dem. Man klarar inte alltid att hålla pådem, olika patienter har olika behov av regler, etc. I rättvisans namn kan orättvisorbegås.Dessa strategier syftar alltså till att upphäva den konflikt som finns mellanobjektifiering och subjektifiering, och det genom att i förväg försökaprofessionalisera, organisera och bestämma så mycket som möjligt. Mederfarenhet från Ytterös arbete, är det ett misstag att försöka upphäva konfliktenoch bestämma en exakt punkt på skalan mellan objektifiering och subjektifieringdär man ska befinna sig.Snarare är det viktigt att hålla denna konflikt vid liv. Det är inte så attsubjektifiering per definition är bättre än objektifiering. Ibland, i en akut situation,finns ingen annan utväg än att ta till en snabb tvångsåtgärd, till exempel36