groove#8 s01

The Strokestext: Mathias Skeppstedtbild: Colin LaneSvårt attalltid varapå toppPå ett hustak i centrala New Yorkträffar Grooves Mathias Skeppstedten svårpratad och uttråkadNikolaj Fraiture. Bland trafikbrusoch helikoptrar pratar de om bandetsframtid och nya plattanRoom on Fire.– Folk förväntade sig mycket och vi villegöra en så bra platta som möjligt. Två årär inte en så lång tid för The Strokes. Detär en bra tid. Det är många band som inteens existerar så länge.Första Strokes-skivan Is This It komför två år sedan och efter att ha turneratvärlden runt har New York-bandet försöktspela in en efterföljare. Första producentenNigel Godrich, som bland annatrattat åt Radiohead, blev sparkad efterbara en vecka och trotjänaren GordonRaphael kallades istället in.– Det fungerade inte professionellt. Hanhade en helt annan vision. Du spelar in endel av låten, går därifrån och han sitteroch pular och samplar och ändrar. Strokesär ett band som går in och spelar och vibehöver höra med en gång hur det låter,om det funkar eller ej.Vilket är intressant med tanke på attNikolaj i nästa mening berättar att depulade och putsade så länge att gitarristenNick Valensi hade sönder sju förstärkareinnan de hittade det keyboard-aktigagitarrljudet i 12.51.Det märks att han är väldigt stolt övernya skivan även om det är otroligt svårtatt få honom att ge något annat än uttråkadestandardsvar.– Det är samma sak som med första skivan,vi ville göra ett rockalbum. Förstaskivan skrev vi medan vi spelade live ochsåg hur folk reagerade. Och det är det somär hela meningen med det, själva liveupplevelsen.Vi försökte med nya plattan attge folk vad dom får när dom ser oss live.Inga förväntningar, inga besvikelser.Varför har ni så väldigt korta liveshower?– Det är få band som kan vara intressantai 75 minuter. Och det är så vi ser på våraliveshower också. När jag går och ser enkonsert så är en timme nästan mer än vadjag kan ta. Kanske har jag dålig koncentrationsförmåga.Taket vi sitter på är illa valt. Det är den11 september och säkerhetspådraget i NewYork är extra stort. Var femte minut flygerstora militärhelikoptrar lågt över vårahuvuden och gör samtal omöjliga.Vad gör du annars?– Jag gillar att lyssna mycket på nya band,men jag lyssnar också på klassikerna helatiden.De senaste två åren har inneburit attThe Strokes varit förband till Rolling Stones,sålt miljontals album och gått på oräkneligakändisfester. Gick det hela för fort?– Det gick precis som vi ville att det skullegå. Men vi förväntade oss inte att det skullehända. Men det hände och jag tycker inteatt var för fort. Det kommer fler och flerpå våra shower.Det är svårt att intervjua någon i TheStrokes. Bandet är ungt och har inte hunnitbygga upp en karriär än, de har barasläppt två plattor. Och om titeln på skivan,Room on Fire, säger Nikolaj:– Det är en textfras från en av låtarna. Detkan tolkas på många sätt. Fans kan lyssnapå plattan och tolka det som dom vill.När man träffar The Strokes eller serdem live så dyker alltid en äldre snubbeupp som heter JP Bowersock. Han verkarinte ha någon egentlig konkret roll, menär viktig nog att ha fått sitt eget foto påinnerkonvolutet på första plattan.På debutplattan står JP Bowersock somguru.– Guru är ett skämt. Han är en del av vårtsound och vår syn på världen, och när vispelade live så brukade han alltid säga vadvi gjorde fel och vad som var bra. Hanhade också åsikter kring låtskrivandet,han var Albert och Julians gitarrlärare.Han är en enorm influens på allt vi gjort.Room on Fire är inte lika direkt som debuten,tycker jag.– Vi förväntar oss att bli slaktade av recensenternaden här gången. Så är det bara.Det är det bästa försvaret du kan ha, attdu vet att det kommer att hända. Vi kommerinte att kunna påverka artiklarna, detfinns inget vi kan göra. Det är bara attsitta där och ta skiten. Jag var likadansjälv när jag växte upp, jag slutade lyssnapå vissa band för att dom började sälja flerskivor och jag inte var ensam om att gilladom längre. Det är dumt, men man växerförhoppningsvis upp. Radiohead blev storaoch bla bla bla, men sen upptäckte jag attdom skrev underbar musik oavsett omdom var stora eller inte.När The Strokes kom med sin förstaEP var det i stort de som ensamma räddaderocken från det bråddjup den hade grävtner sig i. Med sin extrema enkelhet ochsina catchiga melodier fick de unga överklasslynglarnafolk att återigen tro pårockens helande krafter. De följde uppEP:n med en kort och direkt debutplattasom fastställde vad de flesta av oss redantrodde – rocken var tillbaka och vi skullesnart bli överösta av billiga kopior ochnågra få nya briljanta fynd. Men redan dåvar det ett smärre problem med intervjuernamed The Strokes, bandet hade inget attsäga och ägnade sina första heluppslag iNME åt att ta droger, göra idiotiska uttalandenoch försöka få sig ett snabbt skjutinnan de tuppade av inför reportrarna.Nu får jag intrycket att Nikolaj blivitså van att försvara sig att han inte ens lyssnarpå frågorna längre. Det är synd. För ävenom den nya skivan inte är lika revolutionerandesom den första så kommer TheStrokes i alla fall alltid att vara ett viktigtrock’n’roll-band.www.groove.se 15