Äntligen luktar det förruttnelse ute, det biter iöronen och redan nu har man tappat bort detandra paret vantar. Men fortfarande lyser solenvarmt och förnöjsamt i många skrymslen, ochsmå upplagor av friska musikaliska fläktarvärmer i mörkret. Ännu en gång ska jag ändåskandera det eviga budskapet om demoinspelningensdöd. Säkert kommer jag även nu bombarderasav mejl från människor som säger siginte orka hålla på med allt runt omkring, utanvill koncentrera sig på att skriva pretentiösamaratonlopp utan innehåll.Visst gör det, läggner tusentals kronor på rätt gitarr, rätt förstärkare,moderiktig frisyr och demoinspelningistället för att köpa en billig kopia, klippa digsjälv och skriva en bra låt. Det är fråga om prioritering.För att bryta all konsekvens i ovanståenderesonemang måste jag skriva om Eskju Divine.Inte för att jag vet om de lägger ner hysteriskamängder pengar på sin utrustning eller för attde är särskilt välfriserade, men de talar om sinskiva som en demo avsedd för skivbolag. De göroerhört storslagen popmusik, nästan bombastisk.Men väldigt bra. Ibland som på titelspåretGoodbye September nästan sakralt, och alltidbedårande vackert. De skäms inte för att bre påmed stråkar, mässingsblås och katedralsreverb,mycket körarrangemang och längst fram i ljudbildenett piano (skulle inte vara helt fel meden flygel). Eskju Divine räds inte att se denmuggiga stadiumpopen i vitögat, men de ärtusen gånger mer intressanta än sina förlagor.Motsatsen finner jag hos House with Lovers.Spröd falsettsång draperad med två minimalistiskagitarrer som envetet hamrar åttondelaroch återhållsamt presenterar de mesta bästapopmelodier. Dessutom kryddat med smakfulltmycket elektronik. Det är svårt att egentligendra några musikaliska förebilder, ena stundenkommer man att tänka på en high-tech-versionav Modern Lovers, ibland hamnar de någonstansi början av nittiotalets postrocks-Chicago – fastdet är egentligen ganska långsökt. För Housewith Lovers är oerhört personliga och självklarai sitt uttryck. Lite falsett är ju heller aldrig fel.Förstås har jag varit alldeles för orättvismot alla ensamma män med gitarr. DanielGamba bevisar för mig att det finns så mycketman kan beröra utan att gömma sig bakomstorslagna arrangemang och välproducerattrams.Ta hans Stay Here, en oerhört välskriventext, men också så där perfekt sjungen att manmåste ha ett hjärta av platina för att inteberöras. Mycket på Daniels skiva håller sammahöga klass, i all sin folk- och popmusiksymbios.Som ett akustiskt Bear Quartet på bästa humörmed lånad sångröst från den där glosögdaSkellefteåkillen.Shadowbuilders dödsmetall är nog denbästa i sitt slag jag hört de senaste tio åren.Förstås är jag inte totalt insatt i genren mensåpass har jag ändå förstått att den inte direktblomstrat i Sverige sedan i början av nittiotalet.Shadowbuilder är inte bara fördelaktigt superhårda,teknisk kompetenta, svartsinta och onda,de är också lika oförutsägbara och spännandetrots lite onödig inblandning av äventyrsrock ivissa soloinpass. Det förändrar inte att de blirkrönta kungar av rocken denna månad, hoppasde får trevligt under sina långa Europaturnéer.Fredrik ErikssonFör kontaktEskju Divine: eskjudivine@hotmail.comHouse With Lovers: ottorimaf@yahoo.comDaniel Gamba: gambasongs@hotmail.comShadowbuilder: shadow_builder@hotmail.comDe två inledande plattorna innehåller intemycket nytt för den som redan är välbekant medjamaicansk musik. Här finns högklassiga, menvanliga, låtar som John Holts Ali Baba,KenBoothes Everything I Own och Desmond DekkersYou Can Get it if You Really Want men ävennågra spår med mer okända artister som PlutoShervington och Judge Dread. Men på de tvåsista skivorna börjar det hända grejor. Förutomtokerier som en hyllning till Jimi Hendrix, enRolling Stones-cover och reggae med joddelsångfinns här både rariteter och tidigare outgivetmaterial. Bland höjdarna märks souliga You Liedto Me med Slim Smith, den skönt smöriga TenTimes Sweeter med Winston Francis och denstorslagna This World med Hortense Ellis.Den som vill veta allt om Trojan bör förståsköpa den här utgåvan medan det för alla andraräcker med någon eller några av etikettens lågprisboxar,som The Trojan Ska Box Set ellerThe Trojan Lovers Box Set.Robert LagerströmDOG OUT”Dog Out”MOKSHA”Moksha”MoserobieOK, tillbaka till mantrat med Moserobies förträfflighet.”Det låter ju alltid mer femtio ellersextiotal om skivorna”, utbrister en nära vän.Förstås finns det alltid misantroper och surskallarsom tycker att det som Jonas Kullhammarger ut är trist och reaktionärt, men jag troratt den skaran blir mindre och mindre för varjeutgivning. Jag har själv många gånger ifrågasattnyttan, eller kanske bättre användbarheten,med Moserobies skivor. Alltså i vilket sammanhanggör sig musiken egentligen bäst, och förvem. För ofta har det handlat om ett primaltursväng och inte om finlir och skira progressioner,sådant som kanske har en kortare livslängdoch möjligen kunde kännas lite fel idag. Och,givetvis, alla dessa krav på progressivitet ochavantgarde, något som man inte kan beskyllaskivorna för att ha det minsta spår av.För Moserobies skivsläpp är nästan alltidfysiska, småskitiga och till och med lite anspråkslösa.Långt borta ifrån det snobbiga, intellektuellaoch svårtillgängliga. Jazz som söker sig uttill klubbar och svett istället för till biblioteken.Dog Outs skiva utgör inget undantag. Excellentesaxofonisten Fredrik Nordström och hansminst lika grymma saxkollega Alberto Pinton(som också trakterar lite uddare träblås) sökersig tillbaka till sextiotalets tidiga frijazz. Det ärfritt under ansvar skulle man kunna säga. Samspeletmellan de båda blåsarna är helt formidabelt,tätt fläskigt och vackert på samma gång.Ibland lite förvriden folkmusikkänsla och tillhuggnabopmelodier och en lätt skevhet somgör att Dog Out känns levande och svängig.Förstås extremt mycket Coleman, vilket ocksåkan ha göra med att de kör pianolöst.Dog Out handlar väldigt mycket om de tvåsolisterna, den annars så eminenta basistenMattias Welin och trumslagaren Jon Fält, somfungerar väldigt väl, men de kommer lätt i skymundanför alla dessa duofoniska saxkaskadersom vältrar sig över och kring de ganska traditionellatemana. Kött och rörblad i en mixer.De gemensamma nämnarna mellan banden,förutom skivbolaget, är Mattias Welin och attbägge grupperna kör pianolöst. Nej, om DogOut mer kanske har gemensamt med Kullhammarsprojekt Nacka Forum så lunkar Mokshapå i neobopens spår och är i det närmaste svalaoch coola istället. Moksha är, trots det illadoftandefrihetstörstande indiska namnet, en kvartettbestående av Sveriges kanske mest anlitademusiker. Förutom Welin inbegriper också gruppenMagnus Broo på trumpet, Karl-Martin Almquistpå saxofon och Sebastian Voegler på trummor.De spelar alla djävulskt kompetent och ofta väldigtsnyggt men ibland blir det nästan lite välgubbigt, nästan klichéer istället för historiskagliringar och farligt ointressanta passager.Kanske har jag för höga förväntningar. Jagmenar, de är alla sådana otroligt duktiga musikeroch har spelat i många mer eller mindre hysterisktlysande sammanhang, men Moksha är intealls så roligt som det skulle kunna bli. Jag gillarverkligen Broos ton på trumpeten, djup ochhemlighetsfull,Welin gör några av sina bästasolon jag hört, men det hettar liksom inte tillsom det ska. Jag blir bara ledsen för att detkänns så tillbakahållet och fegt, som de spelademed cykelhjälm, när det egentligen skulle kunnabli så bra.Fredrik ErikssonEGON”Den nya kulan”Express MusicEgon skiter i vad som förväntas av ett debuterandepopband. De gör precis som de vill. Ochdet är det jag uppskattar på deras debutskivaDen nya kulan.Skivans fjärde spår TV-kväll, börjar medsamplingar från olika TV-program. En besserwissermed eftertänksam röst förklarar vad somattraherar honom. ”Jag är absolut ingen motståndaretill moderna rosor. Jag har ju mångasåna i trädgården också men de gammeldagsrosorna äger ju en charm som jag inte tycker demoderna har”. Ja. Klarare än så blir det inte.Samplingarna handlar bland annat om skrytöver amerikanska tunnelbanevagnar och omhur överviktiga inbrottstjuvar fastnar i köksfläktar.Själva låttexten är en sorgsen kritik överytlighet och glättighet med textrader som ”TVkvällaräter upp en del av mig/Resten blandasut med lite sprit”.Egons musik har sin grund i elektronisk pop.ISOBEL”Amorino”Cargo/BorderIsobels första soloskiva Swansong for Yousom kom ut för tre år sedan, fick ett minstsagt ljummet mottagande. Kanske berodde dendåliga kritiken till viss del på att indiefolketförväntade sig någonting i stil med Belle &Sebastian och blev besvikna över att Isobelsegen musik lät annorlunda. Nu kommer hennesandra soloalbum och folk förväntar sig intelängre att höra klatschig Belle & Sebastianpop.Isobels eget material är jazzigare och merexperimentellt. Men det ryms dock fortfarandeinom ramen för mespop. Amorino är en vackerskiva någonstans mellan saga och verklighet.På albumets konvolut finns en tecknad bild avIsobel som sagoprinsessa omgiven av fjärilaroch nyckelpigor. Den räliga grodan hon snartkommer kyssa finns gömd inne under skivan.Det här är en skiva som handlar om att varauppvuxen med klassiska Törnrosasagor och ivuxen ålder möta kärleken med romantiskaförväntningar som inte alltid stämmer överensmed verkligheten. Det handlar om en ungkvinna som inte vill eller kan släppa barndomensförhoppningar om ett lyckligt slut. Det ärvackert och hjärteknipande; ”And still yourspirit comes to me/You were the one for life/Ibland kan den ta en med till hybridstationer avhurtfrisk pop och reggae, som i Jag vet intesäkert. Då vill jag dra i nödbromsen. Ibland kanteatralisk och präktig sång ta emot. Men detvägs upp av atmosfäriska utsvävelser, klockrenamelodier och repetitiva Residentsljud.Textrader som ”Vem spelar piano med svettigahänder/vem står och flinar med trasiga tänder”kan man inte heller få för många av.För övrigt har Egon mastrat sin debutskivai Studio Spätta.Johan JoelssonEVERGREEN”Evergreen”Temporary Residence/BorderNär varje rockskiva som släpps nu för tidenkategoriseras in i retrorocksfacket är det enbefrielse att det finns band som Evergreen.Visst är mycket av deras inspiration hämtadfrån äldre årgångar såsom The Stooges ochFugazi, men deras musik är mer svårplaceradän så. Evergreen spelades in redan 1996, ochde två avslutande bonuslåtarna Coyote ochPants Off/The Queen Song är ytterliggare två åräldre. När skivan släpptes första gången fickbara en liten del av världens befolkning uppöronen. Nu har grabbarna snyggat till ljudetoch ger sig åter ut i skivdjungeln. Och jag harsaknat den här sortens musik, även om minaöron också fallit för uppmärksammade bandsom The Hives,The White Stripes och The Strokes.Men Evergreen tar mig tillbaka till uppväxttidenpå ett annat sätt.Tar mig tillbaka till närgrungen förändrade mitt liv. En musik somledde in mig på en annan musikalisk väg.Sångaren och gitarristen Sean McLoughinär frustrerad på ett ärligt och utlämnande sättsom inte ligger långt borta från när KurtCobain blödde som mest. Hela skivan dryper aven tonårings revolt mot allt det som är etableratoch tillrättalagt. Det skaver och sliter, spänneroch knakar i varje fog.Andreas ErikssonYou brightened up the sun for me even throughall the fights.”En av mina favoriter är den BaccaradoftandeMonologue for an Old True Love(varifrån texten är citerad). En annan är tjugotalsflirtenThe Cat’s Pyjamas,perfekt attdansa charleston till.Isobel har en svag, ljus röst utan kraftfullhetsom i fel sammanhang kunde varitouthärdlig men här passar den perfekt. Honpratsjunger mer än sjunger och skivan harflera instrumentala spår. Men de instrumentalaspåren är absolut ingen utfyllnad. Den instrumentala,pianobaserade Poor Butterfly är ettav skivans vackraste spår, bitterljuv som ensensommardag. Amorino är som balsam försargade hjärtan och en påminnelse om livetsförgänglighet, en av årets bästa popskivor.Moa Eriksson26 Groove 8 • 2003
B. FLEISCHMANN”Welcome Tourist”Morr Music/importWelcome Tourist är ett dubbelalbum, där CD 2innerhåller den 45 minuter långa Take YourTime. En låt som innehåller allt, nästan. Jazzigkontrabas och saxofon, countryaktig steel guitar,rockig elgitarr, vackert pianospel, elektronisktsyntetiska ljud, processade radiosamplingar –hela registret.Till och med lite vokala inslag islutet. Och det funkar, det låter riktigt bra. Detär inte bara en massa disparata element somBernard Fleischmann staplat på varandra, utanen väl genomtänkt helhet, en resa genom Fleischmannsvidsträckta musikaliska landskap.Även om Take Your Time imponerar mestpå Welcome Tourist så betyder inte det att deelva låtarna på CD 1 är mycket sämre. Det ärbra instrumental musik med en intressant balansmellan akustiska instrument och elektronisktskapade ljud. Man önskar bara att han på de tvåsista spåren inte anlitat en sångare som förutomen hemsk tysk brytning dessutom inte ens sjungervidare bra. Seriöst poänglösa texter också.Henrik StrömbergJOSÉ GONZÁLEZ”Veneer”Imperial RecordingsFör ett par år sen dök det upp en hel drös lågmäldasinger/songwriters i Simon & Garfunkelanda.Allihop buntades ihop under parollen”quiet is the new loud”. Beskrivningen passarbra in på José González men hade han debuteratdå med albumet Veneer skulle det säkert baraha blivit ett i mängden. Men plattan kommer nuoch timingen är perfekt. Under hösten har hanhypats som få. Samtidigt har González fått vararätt och slätt en singer/songwriter med en röstminst lika underbar som Mark Kozeleks utanatt någon egentligen placerat in honom i någotfack. Influenserna känns egentligen lika oviktigasom arrangemangen är sparsmakade. Det endasom betyder något är känslan – känslan ochenergin som en ensam kille med en akustiskgitarr och ibland något enstaka rytminstrumentlyckas förmedla. Inte minst den underbaracovern på The Knifes Heartbeats får åtminstonemitt hjärta att slå några extra slag.Johanna PaulssonTHE IMMORTAL LEE COUNTY KILLERS II”Love Unbults the Dark”Sweet Nothing/BorderJag trodde det bara var i bluesens begynnelsesom publiken var riktigt delaktig i livespelningarna.Ni vet när Bessie Smith på 1920-taletsjöng om odågorna till karlar utbrast en ellerflera kvinnor på golvet ett ”Hallelujah” eller ett”Tell it like it is!”. Även på klassiska inspelningarav Mannish Boy med Muddy Waters tjoarpubliken efter varje gitarriff. Och just den därpublikkontakten känns magisk. Orden de gamlabluessångarna sjöng kom från verkliga livet ochhjärtat, något som publiken kunde ta till sigenkelt. Och nu lyssnar jag på den andra halvanav Immortal Lee County Killers II:s andra albumsom utgörs av livetagningar. På a capella-låtenAin’t Goin Down to the Well No More finnssamma känsla, samma publikkontakt. Inte illa.På resten av plattan fortsätter ”Cheetah” och”The Token One” med sin simplistiska bluesrocksom knockar tillbaka alla tvivel på deras genialitet.Precis som The White Stripes och The Killsför de ett sådant förbannat oväsen på bara tvåpersoner. Det här bandet måste man bara älska.Och nästa gång de kommer till Sverige ska jagstå och ropa ”hallelujah, tell it like it is”.Annica HenrikssonJAYLIB“Champion Sound”Stones Throw/PlaygroundMadlib the bad kid är sidoprojektens obestriddekonung. På Champion Sound har han och J Dillaproducerat varannat spår och de rappar påvarandras låtar. Madlib står för de skummastesamplingarna, titelspåret låter som om det lånatfrån en spaghettivästern och Survival Test låterlika delar orientaliskt och skotskt, och J Dillarappar ordinärt men långt ifrån dåligt. J:s beatshåller oftast hans klassiska midtempo som matchasperfekt av Madlibs supernonchalanta nonsensrap.Singeln The Red är en av Jay Dees allrabästa produktioner vilket inte säger lite, den ärsjälvklart plattans bästa låt.Både Madlib och J Dilla är annars bäst närde låter någon annan hantera micken.Trots attTalib Kweli inte gör någon av sina starkareinsatser på Raw S—t hörs klasskillnaden tydligt.Madlibs alter ego Quasimoto släpps fram lite förofta och på storyn Strip Club gör Madlib ocksåen strippas röst. Champion Sound är långt ifrånfulländad men en kul bagatell och det är väl dethobbyprojekt är till för.Daniel SeverinssonMARK JOSEPH”Scream”WarnerMed ett skönt rockigt uttryckssätt har MarkJoseph helt klart lyckats med en klockren debutplatta.Den är väl genomtänkt och det märksatt han lagt ner sin själ i varje enskild låt, vilketi sin tur gör att alla tio spår skiljer sig ifrånvarandra precis så där lagom mycket. MarkJoseph har gjort en Lenny Kravitz – inte låtitnågon annan röra i projektet, utan hållit stenhårti samtliga instrument, producerat och skrivitallting själv. Mark Joseph har också funnitkonsten att bygga musik av känsla och inteutifrån en impulsiv naiv musikerhjärna (därbland få även Coldplay är utmärkta exempel).Inspirationen har han fått från band som Beatles,Beach Boys, men framförallt Oasis (faktum äratt Oasis Supersonic var en avgörande faktortill att Mark faktiskt greppade gitarren på allvarför sådär fem-sex år sedan). Så till er som gillarOasis, lyssna på låten Get Through och kännvibbarna mer än väl. Förutom att Marks röst ärhelt fantastiskt ”Liam-bräkig” kan han framföraLISA MISKOVSKY”Fallingwater”Stockholm RecordsNär Lisa Miskovsky lekte med Lost Patrol ochvisade upp låten Alright, höll jag på att avlida.Miskovsky, som jag länge beundrat för sinotroliga talang och egenhet, sjönk totalt i minaögon. För det är liksom inte Lisa att fjantarunt och försöka sjunga lika ostabilt somHåkan Hellström. På debutplattan som hadedragplåsterhiten Driving One of Your Carsvar Miskovsky grym, men ändå inte riktigtLisa. Men nu, äntligen, vågar hon klä av sigoch visa vem hon egentligen är. Och hon gårså långt att man inte längre vill kalla henneför Lisa Miskovsky utan nu hon blir Lisa. Honskiter i allt vad som kan förknippas med frasen”stor fet hit” och vågar spela det hon älskar– country och singer/songwriterlåtar somkommer från hennes norrländska hjärta.Tillsin hjälp har hon en av Sveriges stoltheter närdet kommer till låtskriveri, Jocke Berg.Att Lisa är en fantastisk melodimakareinnovativa basslingor, soft gitarrspel, klaviaturoch tighta trumslag. Och med det lyckas bara desom har en sjukt brinnande hunger efter attleverera skön musik. Mark Joseph är en av dem.Elin LiljeroKID KOALA”Some of My Best Friends Are DJs”Ninja Tune/PlaygroundKid Koala är inte killen som snabbt slänger ihopen skiva, nej varje minut jobbar han hårt på. De34 minuterna på Carpal Tunnel Syndrome från2000 tog fyra år att sammanställa. Den härgången gick det lite snabbare, 35 minuter turntablismihopvridet under bara tre år.Fast Some of My Best Friends Are DJs ärmer än bara 35 minuter musik. Det är också ett50-sidors seriehäfte, och om man är händig kanman klipp och klistra ihop sitt eget reseschackspel.Kid Koala har en underfundig humor manblir på väldigt glatt humör av. Serien är närmastsöt, faktiskt. Och väldigt snyggt gjord.Musikaliskt lutar albumet mer åt jazz änhiphop jämfört med förra skivan. Some of MyBest Friends Are DJs inleds med en scratchcoverpå Basin Street Blues,till och med. Menbland alla röstsamplingar från diverse gamlafilmer och spoken-word-arkiv hittar man ocksåbra, svängig Ninja Tune-hiphop. Och albumet ärprecis så långt som det ska vara.Henrik StrömbergTHE KNIFE”Hannah med H Soundtrack”Rabid/BorderTidigare i år dök The Knife upp med sin andrafullängdare Deep Cuts. Det spröda men samtidigtlite spretiga blippandet och bloppandet somdominerade debutplattan hade bytts ut mot enhårdare ljudbild kantad av svulstiga åttiotalsbeatoch flirtar med såväl techno som eurodisco.Parallellt med tillkomsten av Deep Cuts knåpadesyskonen Dreijer för fullt på musiken tillChristina Olofsons film Hannah med H. Resultatetblev lämpligt nog en sorts blandning mellansoundet på den självbetitlade debuten och DeepCuts.Technospåret Listen Now från den senareplattan har för övrigt halkat med på Hannahmed H Soundtrack. Utöver den samsas sällsammainstrumentala historier med pumpande eurodisco,body techno och The Cure-depp era Disintegration.Men varken den smått suggestiva(det bekräftade ju hon redan för länge sedannär hon tillsammans med Max Martin kokadeihop världshiten Shape of My Heart till BackstreetBoys) genomsyras försiktigt i de flestaav spåren, framförallt i den redan slåendeLady Stardust, men också i Midnight Sun(där Jocke Bergs Kent-ådra märks en hel del)och A Brand New Day.Lisa bjuder på ett smakfyllt album somkommer att bli en föregångare inom denmoderna singer/songwriter- och countrystilen.Den här gången har hon lyckats fullt ut! Förnu har Lisa Miskovsky äntligen vågat bli Lisa.Elin Liljerowww.groove.se 27
Change language