groove#8 s01

Groove 8 • 2003 / övriga recensioner / sida 10ångestgitarrer och sönderhackade violiner.Ändå kan jag inte låta bli att tycka att detär ganska tillfredställande att hålögd stirrapå väggar och metodiskt tuggas sönder avihåliga distsjok och viskande sång. Det finnsen slags mysig hemtrevnad i den speciellapostslintvärlden som inte kan förklaras.Samma känsla som får en att plocka framSpiderland, Rodan, Labradford och ForCarnation.Three – Four är en samlingsskiva beståendeShippings News RSMN EP-serie, Carrier,Sickening Bridge och Variegated. Alltsåinget egentligt nytt, men inte något somkanske gemene man äger heller. Det finnsförstås bättre vägar att upptäcka gruppenän denna mastodontskiva, kanske derasdebut från 1997. För det är i ärlighetensnamn en aning psykiskt ansträngande att tasig igenom sjuttio minuter midwest-ångest.Är man ändå i tagen kan man ju också likagärna lyssna på Slint.Fredrik ErikssonSLICK SHOES”Far From Nowhere”Side One Dummy/Sound PollutionSångaren Ryan Kepke var bara fjorton årnär bandet fick sitt första skivkontrakt ochdet låter fortfarande väldigt pubertalt överderas femte släpp. Far From Nowhere ärfylld med skatepunk i 180 som verkar skruvaupp tempot för att dölja bristen på låtar.Låtar som har en längre livslängd än dentid som skivan tar att genomlida. En skivasom inte når enda fram hur mycket SlickShoes än försöker. Visst rycker det i benenibland men det räcker inte för att kommaihåg hur förra låten lät. De beskriver sinegen musik som ”fast, fun and melodic”,men ibland är det inte ens speciellt roligt.Andreas ErikssonSO SOLID CREW”2nd Verse”Independiente/SonyLondonska storkollektivet SSC släpper sinandra platta och den funkiga hiphop manerbjuder är tajt som en topp i storlek XS påBubba Sparxxx. Flera spår, som So Grimeyoch Six ‘o’ Clock, är väldigt samtida Timbaland/Neptunes-elektroniskai sin ljudbildmedan andra stöder sig mer på old schoolkänsla.Och även om 2nd Verse inte ärnågon klassiker så är den tillräckligt starkför att tro på en framtid för brittisk hiphop.Gary AnderssonSPAIN”Spirituals – The Best of Spain”Rykodisc/ShowtimeJag har alltid haft svårt att fånga Spain.Gruppen, liksom en ål, slinker mig ur händerna(öronen) varje gång. Josh Hadensmusik borde verkligen tilltala mig, långsamoch återhållsam, enkel och direkt. MenSpain har alltid försvunnit ur medvetandetså fort jag lyft av deras skivor från skivspelaren.Josh Haden har liksom inget somsticker ut riktigt så mycket att, i alla falljag, rörs till de där berömda tårarna somförväntas droppa. Men jag gillar låtenUntitled #1 från första skivan Blue Moodsof Spain, Mary från I Belive (som intefinns med på den här samlingen) och iblandkan det vara roligt att lyssna på SheHaunts My Dreams för att den är inspelad iVaxholm med bland andra Esbjörn Svenssonoch Björn Olsson. Men jag berörs intenämnvärt, darrar inte på underläppen,kurar inte under filtar, går inte några blötapromenader, gör inte slut med flickvänner,sitter inte uppe om nätterna och tänker påsvåra saker, i alla fall inte med Spain ilurarna. Så en Best of med Spain kanskeinte heller är det mest nödvändiga att äga.Känner man sig ändå sugen på sval deppfolkpopär nog första skivan bäst ändå.Fredrik ErikssonSTATIC-X”Shadow Zone”WarnerPå Static-X:s egna lilla internet-forumheter fansen givetvis någonting innehållandeorden ”burning”, ”shade”, ”insomniac”eller liknade. Mer skräckingivande än såblir det inte trots att bandet vrålar ”Killyour idols” på tredje albumet ShadowZone. Precis som bandnamnet antyder harStatic-X med några få undantag förhållitsig relativt statiskt till genren rap-metal.Spåret Transmission bjuder visserligen påsmåintressanta ljudvrängerier och oscillatorutflykterá la industrirockpionjärernaThrobbing Gristle. Men den övervägandedelen av låtarna på Shadow Zone påminnermest som ett beskedligt möte mellan LimpBizkit, Nirvana och Depeche Mode och fårStatic-X att framstå som spöket Laban –gulligt, blekt och harmlöst.Johanna PaulssonROD STEWART”As Time Goes By – The Great AmericanSongbook Vol II”J/BMGRod har inte gjort en bra skiva på ungefärtvåhundra år, det är inte vad det handlarom längre. Frågan är vad som är det minstpinsamma sättet för honom att åldras på –ska han göra karaoke-covers på Oasis ochPrimal Screams pastischer på hans egnasjuttiotalsklassiker eller karaoke-covers pågamla standards från sin barndom? RodStewart har valt det senare och fortsätterleka crooner på ännu ett album. Han tar sigigenom föga spännande versioner av Don’tGet Around Much Anymore och Someoneto Watch Over Me och det är inget attuppröras över, bara ännu ett helt onödigt ikapitel i hans skivutgivning.Thomas NilsonTHE SUICIDE MACHINES”A Match and Some Gasoline”Side One Dummy/Sound PollutionSnart 15 år efter att jag inhandlat minförsta Ramones-platta är det inte särskiltofta jag blir förvånad av ett punkband.Men, Michigan-kvartetten The SuicideMachines får mig faktiskt att höja på ögonbrynen,och då främst tack vare att de görnågot så ovanligt som att blanda rasandehardcoremissiler med klämkäck skapunk.En blandning som känns både oväntad ochvild. Även om båda stilarna förstås kanpressas in i det numera ofantligt storabegreppet ”punk”, så känns de ändå väsenskilda.Hardcorefans brukar ju till exempelsky allt vad ”klämkäck skapunk” heter sompesten.Själv har jag inga problem med mixen,och eftersom The Suicide Machines hanterarbåda stilarna med samma intensitet ochenergi så tycker jag att A Match and SomeGasoline är en vitamininjektion. Dessutomhar ju punk alltid handlat om att göra vadfan man vill.Daniel AxelssonSWELL”Whenever You’re Ready”Beggars Banquet/BorderSwells halvakustiska minimalistiska drömpopär svår att inte famna. Ibland kansamtliga klichébilder av Kalifornien blixtrai ett såsigt cinemascopeflimmer, ibland kandet orangegula vägarna korsas av en vänligliftare med akustisk gitarr och fickan fylldav tvivelaktigt rökverk. Men inte så att jaghoppar upp och ner av lycka i min imaginärabiografstol. Swell kan charma, vårda ochpyssla, de kan på samtliga sina sju skivorsätta extra värme på min lördagsförmiddagmen inte hindra mig från att låta deras skivorlänge stå orörda i hyllan stillsamt viskandealla sina filmiska vibbar.Whenever You’re Ready är inget undantag,även om jag nog tycker att det är den bästaskiva de gjort sedan 41, som ändå kom förtio år sedan. Mer elektronik än vad det brukaroch kanske lite mer genomarbetadearrangemang än vanligt, men med välbibehållen”swellighet”. Det sound som gruppenhar är de ensamma om och det kanske ärdags att de får en lite större publik även påden här sidan Atlanten. Fast sådär jättespännandeär det ju inte förstås.Fredrik ErikssonSWITCHBLADE”Switchblade”Trust No One/Sound PollutionNär Switchblade släppte sin första självbetitladefullängdare för några år sedan, blevjag fullständigt knockad. Det var så hårt,brutalt och mörkt. Shellacs kärvhet kombineradmed den bästa hardcore, noise ochden svartaste metall. Helt enkelt fantastiskt.Numera går det lugnare till, både itempo och frenesi. Nu är det nästan traditionellemo. Nu är det nästan lite tråkigt.Trots detta fortsätter Switchblade vara enav de bästa grupperna inom sin genre iSverige idag tillsammans med kanske TheNewmess. Även om Switchblade kanskebytt inriktning lite grand, kanske mognat,så behärskar de kärvheten och stenkrossgitarrerså att man ryser av välbehag.Fredrik ErikssonTARMVRED”Viva 6581”Ad NoiseamEn hyllning till Commodore 64-datornljudchip MOS6581 levererar Tarmvred frånGöteborg på EP:n Viva 6581.De fyralåtarna på skivan heter till och med 6, 5, 8och 1, respektive. Det brötig 8-bitars synttechnoför hela slanten,Tarmvred boxar digi bröstet och skriker ”DANSA!” genom enspräckt högtalare. Härligt energisk musik.Inte något du vill spela på en middagsbjudningmed levande ljus, men desto mer passandeför den spritindränkta förfesten.Henrik StrömbergCHIP TAYLOR & CARRIE RODRIGUEZ”The Trouble With Humans”PlaygroundTaylor och Rodriguez som nyligen turneratihop följer upp förra årets Let’s Leave thisTown. En platta som gjorde många kritikerriktigt upphetsade. Och det är ett lyft förChip Taylor att få in Rodriguez som verkligenär en fin sångerska. Dels för att Taylorsgrabbighet ibland blir lite enformig och delsför att hans låtar ibland gränsar till skvalcountryn.Men i Rodriguez röst finns enpersonlighet och ett mod som rycker uppTaylors låtar. All the Rain, Dirty LittleTexas Story eller We Come Up Shiningvisar att Taylor har kvar sin låtskrivarförmåga.Men förutom Rodriguez röst så ärdet gitarristen John McGann som imponerar.Fantasifull och rockig, precis vad ChipTaylor behöver.Jonas ElgemarkTED LEO/THE PHARMACIST”Tell Balgeary, Balgury Is Dead”Lookout/Sound PollutionThe Pharmacists frontfigur Ted Leo släpptetidigare i år albumet Hearts of Oak ochEP:n Tell Balgeary, Balgury is Dead är enfortsättning på fulländarens andra singel.Titelspåret är uppumpad, soulfylld partypopmedan resten är nakna spår medendast en gitarr och en anda av punkfolkmusikvisa.Tedger sig även på ett försök atttolka The Pogues Dirty Old Town,The SlitEnz Six Month in a Leaky Boat och TheJams Ghost och det är trevligt att höra enThe Pogueslåt utan sluddrig röst. En luftigskiva som låter uppriktig i sin enkelhet.Andreas Eriksson