groove#8 s01

Groove 8 • 2003 / övriga recensioner / sida 12här är inte en sån där skön trött röst somvissa bara föds med, nej, här behövs rejälaharklingar för sångaren Pete Astor. Mensom tur är vaknar den engelska gruppen tilllängre fram och får det att svänga en del(framförallt stundtals i Chicken där uppsjungandetgivit resultat och ett skönt gitarrspelkommer till sin rätt) och i Tisseltownsdär basisten får glida in i skönt spionmusikkomp.Men mest verkar The Wisdom ofHarry flumma runt, där försvinner hoppetom deras tredje album.Elin LiljeroXPLODING PLASTIX”The Donca Matic Singalongs”SonyXploding Plastix? Både ja och nej. På uppföljarentill debutalbumet gör norrmännenskruvad electronica som ofta bär drag avmycket som ges ut på den brittiska etikettenWarp. Ett par låtar, Dizzy Blonde ochThe Cave in Proper, andas Plone medanTripwire bär drag av tidig Fad Gadget. Detlåter kompetent och emellanåt rätt bra menförst med The Snarling Amble slår duonhuvudet på spiken – en tungt sugande låtmed reggaetoastaren Eek A Mouse påsång. Inte heller Sunset Spirals, med SarahCracknell från Saint Etienne, skäms för sig.Men grabbarna borde utveckla sitt egetsound för att nå ända fram. När de ändå äri farten kan de passa på att ge låtarnanamn som inte är så fånigt konstrueradeoch dessutom lägga ned att spela rock, somde vid ett par tillfällen gör på skivan.Robert LagerströmTHE ZEPHYRS”A Year to the Day”Setanta/BorderEn av de slitnaste skivbeskrivningarna är”en stor liten skiva”. Frasen är så på gränsenpatetisk att jag nästan skäms över denstormade in i min hjärna under lyssningarnapå A Year to the Day, ändå är det såträffande. För skivan är stor, till breddenfylld med powerballader, stråkar, pedalsteel, bleckblås och hav. Just havet verkarpå samma sätt på dessa skottar som detkan tänkas göra på alla de som envisthänger sig kvar i mögliga kusthus och översvälldaav tång och lundellberusning plötsligtikläder sig koftor och halsdukar samlandesstenar och snäckor. Jag trodde längeatt the Zephrys var från USA men förderas halvfartscountry var, i alla fall på It’sOkay not to Say Anything, så typisk kvasiamerikanskromantisk.De är i alla fall skottaroch brukar frottera sig med pseudokändisarsom Mogwais monitormixare ochSuper Furrys keyboardspelare, men ändåtrots dessa ganska träiga referenser, gör deslowmotionpop i pompösa arrangemangmed en lätt countrykänsla. Inte särskiltlångt ifrån aktuella Mojave 3 egentligen.Det är egentligen väldigt bra, men intesärskilt upphetsande, utan ganska könlöstoch halsduksvänligt. Och, som sagt, derasnya skiva är en väldigt mycket stor litenskiva, på gott och ont.Fredrik ErikssonTAPPER ZUKIE”Man Ah Warrior”Trojan/Border1973 fick den då artonårige Kingstonbonoch DJ:n Tapper Zukie chansen att åka tillEngland på turné med den omåttligt populäreU-Roy. Under Englandsvistelsen passadeTapper Zukie på att sätta sitt debutalbumMan Ah Warrior på band. Ett albumsom nu Trojan Records återutger.I elva låtar följer ynglingen i just U-Roys och Big Youths fotspår och toastaröver krispiga reggaerytmer. Man Ah Warriorär en liten glädjespridare, och är, om inteannat, ännu ett bevis för hur otroligt mycketkvalitativ musik som släppts av jamaicanskaartister under åren.Efter Englandsbesöket har TapperZukie fungerat som producent åt andraartister, byggt upp ett kulturcentrum iKingston samt förstås fortsatt spela inmusik under eget namn.Trojan bjussar påsju bonusspår från sjuttiotalets senarehälft. Bland annat starka Dread on aMountain Top och en förlängd mix av Bornto be Black.Jag tackar och bockar.Daniel Axelsson