groove#8 s01

Groove 8 • 2003 / övriga recensioner / sida 6På nyutkomna samlingsskivan GreatestHits 87-97 finns de egentliga orsakerna tillhennes ikonstatus. Stock Aitken Watermansinglarsom Wouldn’t Change a Thing ochBetter the Devil You Know innehöll alltsom kommersiell tonårspop ska. Lika storadoser sex som naivitet och melodier sominte går att argumentera mot.Thomas NilsonTHE LEGENDS”Up Against the Legends”Labrador/BorderAlltså,The Legends mangelpop rör mig intealls så mycket som jag hoppades. Iställetför handklapp, slagdängor och härlig fusionav indiefräs och sextiotalspop hör jag envacker men ack så ofarlig yta. Det är ändåhärligt att vältra sig i denna sensommarfläkt,surfa omkring i de bästa av allamelodier, dränka in Beach Boys och flickpopi distorsion – men så mycket mer ärdet inte. På det hela taget kanske det ärsynd att det gått så fort för The Legends,kanske de borde väntat ett halvår till innande släppt skivan, eller så har jag bara blivitför gammal och inte vill påminnas om femtonår gamla Creation-band ännu en gång.För jag vill verkligen göra tummen upp, ochjeansen också, lugga och göra Doroteadansrakt ut i ungdomen, falla in i spontanahandklapp, slänga tamburin och hoppas attman är sexton år. Men det låser sig, halvvägssätter man liksom popen i halsen ochplötsligt får jag små sura uppstötningar avall denna spelade oskyldighet, all dennanaiva glädje till något så abstrakt som popmusik.Eller soul eller twee eller indie. Fastallt finns där, i nästan varenda låt stinkerdet av obefläckad lycka och MXR-pedaler.Varför ska det vara så svårt att ta till sigThe Legends? De har ju allt det som jagbrukar värdesätta, sådant som måste hyllasför att man längst inne i hjärtat är en obotligmegaromantiker som knäsvag hjularrunt i sin lägenhet så fort något påminnerom dufflar och luggar. Hoppas att allaandra inte faller in i samma förvirring somjag själv och bejakar The Legends ochkanske till och med hyllar dem. Förlåt.Fredrik ErikssonTHE LISA MARR EXPERIMENT”American Jitters”Sympathy For The Record Industry/BorderFörst blir jag riktigt förbannad. Det brukarinte vara ett gott tecken när det finns enpedal steel med bland instrumenten. Förstalåten, Carolina’s Last Ride förstärker minakänslor och har allt som jag avskyr.Klämkäckt så det skär i hela kroppen. Detär cowboyboots och cowboyhattar och ”yeehaa” hela vägen, men jag sväljer efter etttag och upptäcker små små ljuspunkter hosLisa Marr och hennes experiment.Det som vid första lyssningen förefallersom intetsägande country innehåller mergodbitar än vad jag vågat tro. Visst är detväldig polerad rock, men det finns storthjärta i allt. Ett hjärta som brinner. Etthjärta som bryr sig. Som mest melankolisktoch berörande blir det när Mike Flanaganansluter till mikrofonen i All of this Pain,I’ve Given Up, The Return of Donna Leeoch Slim. Då stryps den värstacountryådran och låter annat blod flyta.Andreas ErikssonLONESOME ECHO PRODUCTION“Silver Ocean”Disorient/GoldheadNär Jamiroquai kämpade för att bli av medsitt tio-albumskontrakt förklarade Jay Kayatt han var trött på alla som sampladedem. När jag hör Lonesome Echo Productionsså förstår jag honom. Låten SweetDream är nämligen inte ett dugg svår attförknippa med Canned Heat. Som stortJamiroquaifan accepterar jag dock musikvärldenstråkiga utveckling och diggarmånga spår på Lonesome Echo Production,men visst, de sjunker lite när man tydligtkan höra kopieringar från diverse funk-,disco- och acid jazzveteraner. Och sångarenByron Stingily må ha visionen att sjungasom Earth Wind & Fires Philip Baileyibland (men hallå, vem kan sjunga falsettsom Philip Bailey?).Yasushi Ide och Yoko Ota, som utgörduon Lonesome Echo Production, älskaratt bjuda in gäster och bland de som tackadeja finns Da Lata-sångerskan LilianaChachian, Ken Boothe och U-Roy (som faktisktgör en godtagbar cover på Ain’t NoSunshine). När inte Lonesome Echo Productionskör sin funk glider de gärna in ihousessväng. Bandet tar också intryck fråndub, latin, afro och fusion. Ju längre in iplattan man kommer desto flummigare blirdet. Men det här är något som säkert funkarinne på en rökfylld dansklubb.Elin LiljeroLONGVIEW”Mercury”14th Floor/WarnerFör bövelen, är min initiala reaktion, harLongviews nya fullängdare redan kommit?Nowhere-EP:n kom förvisso tidigare i år,men album brukar dröja längre än så innanman kan komma över dem.Sedan inser jag mitt misstag.Det här är inte James Kings eller GlenDuncans Longview.Rob McVey, läser jag. Matt Dabbs, läserjag. Doug Morch. Aidan Banks.Låter skivan rotera några varv i spelaren.Ut strömmar musik som skulle få deanemiska snubbarna i Travis och Coldplayatt bli mittpunkt på festerna.Inget gott betyg, om man säger så.Kort sagt handlar det om den där typenav randig tröja-indie som Doves, eller tilloch med Starsailor, gör så mycket bättre –utan att det för den skull är bra.Ge mig då hellre en uppföljare till HighLonesome med det Longview jag väntar på.Kristofer AhlströmTHE LONG WINTERS”When I Pretend to Fall”Munich/PlaygroundJohn Roderick heter hjärnan bakom TheLong Winters. Bredvid honom finns hanstre vapendragare plus massor av gästmusiker,däribland Ken Stringfellow, Jon Aueroch Peter Buck.Låt nummer två på plattan, ScaredStraight, är uppbyggd på en sån där uppsluppenmelodi som man gillar med engång. Det är trumpet, piano och saxofoner.Det är sväng. Det är soul. Och så kommersången, helt okej vers, men… så händer det.Refrängen suger. Fasen också. Vilket slöseripå en så fantastisk melodi. Det är ofta feletmed Roderick, hans texter säger ingenting.Det känns som en massa gobbledegook.Visst kan han vara kvick, men han talarinte alls mitt språk. Han kan bjuda in hurmånga gästmusiker han vill, det struntarjag i. Jag vill bara bli berörd.Annica HenrikssonLUDACRIS”Chicken*n*Beer”Def Jam/UniversalOkej, titeln på plattan ger inte hela bildenav vad som väntar lyssnaren, Cris snackaräven en hel del om brudar och pengar. Plusen del om ghettotyngda drömmar.Tyvärr så gör han sig till en tecknadrapfigur genom sin skojfriska attityd ochständiga grimaserande, men om man villunderhålla kanske det är rätta vägen. Menväl många spår känns både skissartade ochflyktiga. Det är lite southern bounce medvindsnabb rap som går in genom ena öratoch ut genom det andra.Gary AnderssonSHELBY LYNNE”Identity Crisis”CapitolNär skivbolaget kallar en skiva själfull ochärlig är det ofta ett tecken på att man bördra öronen åt sig. Ännu värre blir det närde framhåller att artisten ”gör allt själv”bara för att hon är en ung tjej. ShelbyLynne skriver alla låtar själv och sjungersamt spelar gitarr. Det är inget konstigtmed det. Varför måste hon bli klappad påhuvudet som en skolflicka? När en killesläpper en skiva brukar skivbolagen aldrigskriva ” han gör allt själv” såvida han intespelar alla instrument på egen hand.Shelby Lynne spelar bluesiga, lugnalåtar som hade passat som soundtrack tillen romantisk komedi med Sandra Bullock ihuvudrollen. Vita kvinnor som sjunger bluesger oftast en ovälkommen pubrocks- känslaoch Shelby utgör inget undantag ifrånregeln. Det är helt enkelt väldigt mainstreamoch intetsägande. Evil Man får mig atttänka på (ve och fasa!) skräckexempletBlueshammer från filmen Ghostworld. Detkan hända att det är ärligt men någon själfullhethar jag svårt att hitta. Det skulle iså fall vara i den lugna I Will Stay. Härersätts bluesen med vackra pianotoner vilketklär Shelby Lynnes röst betydligt bättreän skränig pub-blues.Moa ErikssonMAGELLAN”Impossible Figures”Inside Out Music/BorderProgressiv rock är en förhållandevis knepiggenre. Det har liksom alltid varit ”musikermusik”som mest tilltalat en inbiten ochredan invigd skara. Påtagliga influenserfrån jazz och klassisk musik har inte direktgjort den mer lättillgänglig. Men om manbara tycker att det är okej att låta sig förflyttastillbaka till den progressiva rockensguldålder på sjuttiotalet tillhör Magellansfemte album Impossible Figures en av debättre tidsmaskinerna.Trots det genretypiska soundet lyckasMagellan dessutom bra med att återkopplatill nuet. Det historiska texttemat hängerockså kvar men har utökats med mer aktuellasamhällsiakttagelser och nu sjungs detockså om att kolla på storbilds-TV. Musikalisktsett är de moderna influensernakanske tydligast på Feel the Cross. På AWorld Groove blandar de istället världsmusikoch funk. Många skulle kalla det pretentiöst,andra storslaget. Ibland räcker detmed intressant.Johanna PaulssonMALKOVICH”The Foundation Rocks”Coalition RecordsNederländerna är kanske inte kända föraggressiv musik, men i Malkovich har deproducerat ett gäng riktigt förbannademänniskor. På EP:n The Foundation Rocksskriker och slår Malkovich verkligen sönderhela bygget. Som ett besinningslöst rivningsklotplöjer de väg genom luften ochjag står kvar i tomrummet med andnöd.Det finns ingen mening med att försökahöra vad sångaren gapar om, men det ärinte tanken heller. Höjdpunkten ligger iställeti den upp-piskade ilskan, som i all sinvrede ändå kommer ihåg att ta vara påmelodin. Sex punkkorta men samtidigt granithårdalåtar som passar utmärkt i detlilla formatet. I långa loppet hade det nogvarit en aning för ansträngande.Andreas ErikssonMANISHEVITZ”City Life”Jagjaguwar/BorderInledningsspåret Baretta låter som DavidByrne kompad av moogsyntar, saxofoneroch gitarrslingor typ Bob Hund. Det bjudspå taktbyten och stjärnögd karnevalsyra