Pinktext: Kristofer Ahlströmbild: Andrew MacPhersonSäkerhetsbältet påFörra skivan var ren pubertetsterapi om självföraktoch drogmissbruk. På senaste plattan Try This är deten klart mer sansad Alecia Moore man möter.– Men jag kommer nog aldrig bli helt bekväm ellertillfreds, bedyrar sångerskan.jag hade förväntat mig John Goodman iKing Ralph.En jänkare i Kung Arthurs hov, amerikansktrashkultur i frontalkrock med stelöverläpp, tomma Dominos-kartonger ochNewport-limpor på bruna heltäckningsmattor– hela den prylen. Men icke.Alecia Moore är Alecia Moore idag.Inte Pink. Det är skillnad.Pink är en seriefigur som säger sakersom att man ska glömma Madonna, atthennes smeknamn kommer från vad hennessvarta polare kallar hennes könsorganoch att hon är trött på att bli jämförd medjävla Britney Spears.Personen som sitter hopkrupen framförmig i en soffa stor som en husvagn påfemstjärniga Sanderson Hotel i London ärrenskrubbad, ledigt klädd och svarar medartiga, välrepeterade monologer. Som vilkenväluppfostrad, kristen förortsslyngelsom helst från mellanvästra Amerika medvita spjälstaket och två bilar i garaget.Men den som någonsin lånade sitt öratill 2002 års Missundaztood – eller ögnadegenom valfritt nöjesmagasin – vet att verklighetenär en annan. I de påträngandeuppriktiga texterna – att en av låtarnahette Dear Diary är ungefär så övertydligdet går att bli – kunde man utläsa sammamönster som går att hitta i ungefär varendakuratorsjournal i västvärlden:Det är historien om en klaustrofobiskförortsmiljö. Om skilsmässor och skolavhoppoch trassliga hemmaförhållanden.Om självförakt och gräspuffande och rastlösapubertetsår.Din uppväxt skulle kunna vara regisseradav Larry Clark.– Jag gillar verkligen Larry Clark! Faktumär att jag kände många av dom som varmed i Kids. Bully kunde jag däremot inteidentifiera mig med på samma sätt, eftersomjag inte växte upp i mellanvästern.Ken Park har jag inte sett ännu.Förutom att PMRC, den där organisationensom klistrar fast ”Parental Advisory”-märkenpå skivorna i USA, fick skrämselhickanär tioåringar landet övernynnade på strofer om morfin och självförakt,så orsakade hon även uppståndelsegenom att i My Vietnam – inte helt taktfulltkan tyckas – jämföra sina barndomsårmed Vietnamkriget och författa rader som”This is my Vietnam/I’m at war/Life keepson dropping bombs/And I keep score”.– Det där fick jag en hel del skit för, en heldel personer blev upprörda, förklarardamen med det före detta skära hårsvallet.Men det lustiga är att ingen av dom somklagade hade varit i Vietnam. Min pappaär Vietnamveteran och han hade inga problemmed det och det är egentligen barahans åsikt jag bryr mig om i det här fallet,så jag skiter i dom andra!Just situationen för krigsveteraner ochhemlösa är frågor hon engagerat sig i.– Det där hänger ihop. Det beror på attuppskattningsvis 45 procent av alla hemlösai USA är krigsveteraner, och eftersommin pappa är det så faller det sig väldigtnaturligt för mig. Jag har gjort allt från attanordna middagar till jobbat i soppkökoch fixat välgörenhetsarrangemang.För om du syns i teve är duen förebild. Så är det bara.Oavsett vad du gjorteller inte så kommer duatt få anhängare omdu syns i teve.– Jag försöker attinte tänka på det,säger Pink. Att baragå min egen väg, göradet jag tycker är rättoch inte låta andrasåsikter styra mig. Att gårunt och hela tiden funderaöver vad jag borde göra är inte mingrej. Skulle vara dumt att försöka göranågon annans grej, menar jag.backa bandet tre timmar. I en svit påvåningen ovanför, inklämd i en vit soffamellan tyska musikjournalister som jublarspontant när de misstar flaskorna medmineralvatten på drinkvagnen för vodka.På stereon snurrar Pinks senaste skiva,Try This. Det är jättemycket hysch-hyschkring Try This. Så mycket att hon kategorisktvägrat kommentera några som helstrykten under våren angående eventuellasamarbetspartners. Som att Tim Armstrong,frontfiguren i partypunkarna Rancid,skulle ha medverkat på skivan.Men det gör han alltså.– Vi skrev nio-tio låtar till nya plattan. Jagträffade honom när han spelade in envideo med Transplant, sidoprojektet medTravis Barker. Han rusade upp till mig ochsa, ”Jag har skrivit alla dom här låtarnatill dig” och jag sa, ”Okej”.Mamma tog migtill en psykolog,men han sa att detvar fel person pådyschanRancid är alltså bandet som adopteradeJoe Strummers vänsterromantiska politikoch fick sina fans att skandera Billy Bragglyrikunder konserter. Frågan är hur derasanhängare kommer reagera på nyheten attArmstrong samarbetar med en mainstreamartistsom prenumererar på MTV-tid ochplatinaskivor.– Jag vet inte hur dom kommer ta det.Men jag antar att det handlar om att varaöppen; jag vet själv att det finns en hel delfolk som lyssnar på både Rancid och mig.Jag menar, folk gillar vad dom gillar ochjag har aldrig träffat någon som uteslutandegillar bara en musikstil.Hur är det själv med det politiska samvetet?– Jag viftar inte med någons flagga, jagbehåller mina politiska åsikter för migsjälv. Jag har problem med attsamhället ser ut som det göridag och har jag valet attinte köpa det så köperjag det inte. Istället serjag till att engageramig i andra frågor,som hemlösa och djurensrättigheter.Personlig politik.– Precis. Jag ligger justnu i fejd med tidningenVogue. De kör en pälskampanji septembernumret, menvägrar köra en anti-pälskampanj.Dom vägrar visa båda sidorna av saker.Och som försvar hänvisar dom tillpressfrihet, suckar hon.try this skrevs under en period om en ochen halv månad. Många av texterna är sammanknutna,men det är inte samma tvättlinadär den smutsiga byken hängdes ut påMissundaztood. Det är en mer sansad Pinksom vädrar sina känslor på Try This.– Men jag kommer nog aldrig känna mighelt bekväm eller tillfreds. Men, visst, texternapå den här plattan är inte lika tunga.På förra skivan handlade det om tjugo årsvrede som måste ventileras.Har du någonsin besökt en hjärnskrynklare?– Mamma tog mig till en psykolog engång, men efter sessionen sa han att detvar fel person som var på dyschan.Mamma blev rasande och vi gick aldrigdit igen, skrattar hon.The Last to Know och Walk Away ärtypiska revanschlåtar som kommer fåfjortonåringar världen över att brännasina toppar, medan Save My Life och Waitingfor Love handlar om emotionella livlinor,frälsning genom kärlek.Är de självbiografiska?– Nej, men dom skulle kunnat vara det.Dom handlar om nära vänner jag sett somgått ner sig i droger och deras mer ellermindre öppna rop på hjälp. Eftersom jagvarit i en liknande situation känner mansnabbt igen tecknen.Är du fortfarande inne på din legaliseringstripp?– Om du menar gräs, ja. Jag anser att cannabisär en växt, en planta – inte en drog.Men regeringen tjänar alldeles för mycketpengar på det på svarta marknaden för attvilja göra det lagligt. I Holland, där det ärlagligt, ser du inte lika många våldsdåd.Folk blir inte mördade för småpengar där.musikaliskt är try this lika kluven somföregångaren. På God is a DJ gnyr honförst som Mary J Blige, för att sedan bliMadonna i en discopumpande dansgolvsrefräng.Waiting for Love är en kraftballadsom ogenerat flirtar med Aerosmithsnittiotal. Kalifornienpunkiga förstasingelnTrouble har redan svängt hos TonyZoulias.Höjdpunkten är dock fuskblåsfestenUnwind, medan såsiga halvfartsballadenCatch Me While I’m Sleeping (Phil Collins-trummor!)följs av barnförbjudna OhMy God. Den sistnämnda är en hormonstinnpökhymn där Pink får sällskap avkanadensiska hermafroditikonen Peachesoch tillsammans kokar de samman meröstrogen än en genomsnittlig ungerskkulstötartrupp.– Det schizofrena soundet är något somfaktiskt kommer helt naturligt. Jag hörnågot som jag gillar och så använder jagdet, helt enkelt. Och så gillar jag att låtafolk sväva i ovisshet över hur det ska låta.– När skivbolaget frågade om nya plattan,sa jag att jag jobbar på en dödsmetallsopera,förklarar hon på min fråga om honkan specificera sig.När skivans ordinarie speltid snurratklart väntar en godbit för den tålmodige.Gömda spåret Hooker är en stilettklack iögat på folk som låter sig hänföras avguldskimrande löften i utbyte mot artistiskintegritet – ”You’re sellin’ your fuckin’soul”, väser hon i refrängen.16 Groove 8 • 2003
www.groove.se 17