utveckling

Ungdomars politiska utveckling
bilder (Arnett, 2000). De behöver fatta egna politiska beslut snarare
än att utgå från den syn som deras föräldrar har.
Vad säger då den empiriska forskningen? Det finns ett begränsat
antal studier som undersökt när ungdomar diskuterar politik och
samhälle som mest med sina föräldrar. De som gjorts tyder på att
det sker oftare ju äldre man blir. Fymiyo Hunter har genomfört den
enda studien som inkluderat unga vuxna (18–20-åringar) och jämfört
dem med yngre ungdomar. Han fann att det förekom mer politiska
diskussioner i den äldre gruppen än bland de yngre (Hunter, 1985).
Men med endast ett begränsat antal studier är det svårt att dra någon
entydig slutsats om när unga som mest diskuterar politik med sina
föräldrar.
Leslie Rill och Mitchell McKinney (2011) undersökte i samband
med 2008 års presidentval i USA hur ofta studenter hade politiska
diskussioner med olika slags kontakter – föräldrar, nära vänner, klasskamrater,
kollegor. De mellan 18 och 23 år pratade politik med sina
föräldrar oftare, och i de flesta fall betydligt oftare, än med sina nära
vänner, viktiga andra personer, syskon, studiekamrater, kollegor eller
andra. Detta visar att föräldrar fortfarande är viktiga diskussionspartner
för de unga vuxna när det gäller politiska frågor.
I vårt projekt har vi inte förväntat oss minskande diskussioner om
politik och samhälle från ungdomsåren till unga vuxenår. Vi förväntade
oss snarare att unga vuxna pratar mer med sina föräldrar än vad
ungdomar gör, detta baserat på tre argument: de befintliga studier
som finns om effekterna av att flytta hemifrån, att gifta sig och ha
barn; de utvecklingspsykologiska studier som undersökt de känslomässiga
föräldrarelationerna som existerar bland unga vuxna; samt
utvecklingen av ungdomars och unga vuxnas egna politiska intressen
från tidiga tonår till tidig vuxenålder.
De få studier som existerar tyder på att flytta hemifrån, att ha
stadig varande kärleksrelationer eller att få barn har ganska marginella
effekter på intresset för politik och engagemang (Highton & Wolfinger,
2001; Neundorf, Smets & García-Albacete, 2013; Voorpostel
[48]