Cykling nr 1 2017

Det var när Amanda Ngabirano gick masterprogrammet
i stadsplanering i Nederländerna
som hon lärde sig att cykla. Då var hon redan
31 år.
– Som afrikansk student var det väldigt
dyrt att ta bussen varje dag och det var tidsödande, så jag
tänkte, åh herregud, jag måste köpa en cykel. Så jag köpte
en, men jag hade den länge i garaget utan att röra den. Jag
var för rädd för att pröva att cykla. Det tog två veckor innan
jag vågade och då ramlade jag nästan. De första veckorna
var svåra, jag tyckte att det var så läskigt. Alla rondeller och
korsningar, skrattar hon och skakar på huvudet.
I dag tar hon med sig cykeln överallt och cyklar självsäkert
genom Ugandas huvudstad Kampala.
– Men jag saknar cykelbanorna i Amsterdam. Här planerar
jag att cykla längs de gator där trafiken rör sig långsamt, så att
även ifall någon kör in i mig, skulle det inte vara så farligt.
I Kampala är det de största fordonen som äger vägen och de
mindre som får väja undan. Här kämpar Amanda Ngabirano
för att cyklisterna ska bli fler. Just nu är hon verksam inom
ett pilotprojekt i staden, som innebär att cykelbanor börjar ta
form längs en av stadens mest trafikerade gator.
– Människor är rädda för att cykla för att det känns osäkert.
Många känner att det är omöjligt, säger hon.
Att förändra den attityden är hennes främsta mål. I dag
håller hon föreläsningar om fördelen med att cykla och hon
är aktiv på sociala medier, för att få människor att prata om
cykelsituationen i Kampala och engagera makthavare. Hon
presenterar sig som att hon är passionerad för frågor som rör
stadsrummet, rörlighet och social orättvisa.
– Även om jag inte har en bil, måste jag kunna röra mig
säkert, säger Amanda Ngabirano, som använder en vikcykel.
Gatorna är gropiga och i stadskärnan står trafiken nästan
stilla på grund av alla bilar. Svarta moln av avgaser hänger
i luften. I de luckor som finns slingrar sig motorcyklar, som
kallas bodabodas, fram. De är många, då de är ett populärt
taxifärdmedel. Bodabodaförarna trycker på tutan för att uppmärksamma
trafiken runtomkring om sin närvaro.
– Trafiken är kaotisk, rörig och hårdhänt. Vi måste börja
planera för alla, cyklister och gående måste också få utrymme.
Att stadsplanera utifrån cyklar har flera fördelar, enligt
Amanda Ngabirano. Utöver att det är ett miljövänligt och
hållbart färdmedel som är bra för hälsan, tycker hon att Afrika
som kontinent inte kan ignorera cykeln av flera ekonomiska
anledningar.
– Cykeln är ett billigt färdmedel. Privat sparar man pengar
PORTRÄTT
Amanda Ngabirano lärde sig att cykla först i 30-årsåldern.
Nu förespråkar hon cykeln som färdmedel globalt, med
utgångspunkt i Kampalas trafikkaos och stadsliv.
och att sälja cyklar är bra för näringslivet. Man tränar när man
cyklar, så människor borde cykla till jobbet för deras hjärta och
hälsa. En bättre hälsa resulterar i reducerade sjukhuskostnader.
Cykeln ger även barn tillgång till utbildning, där avståndet
till skolan är för långt att gå. Många familjer ser barnen och
utbildningen som sin möjlighet att komma ur fattigdom.
”
Trafiken är kaotisk, rörig och hårdhänt.
Vi måste börja planera för alla.
När Amanda Ngabirano pratar om de sociala frågorna lyser
beslutsamheten i hennes ögon.
– Om du har bil är du ofta rik och cyklar du är det ofta för
att du är fattig. Att planera för bilen breddar den klyftan.
Äldre och personer med funktionsvariationer räknas också,
varför har man inte planerat för dem? Det är social orättvisa.
När hon föreläser vid Makerereuniversitetet i Kampala,
betonar hon hur viktigt det är att inkludera cykelbanor och en
bra infrastruktur när man stadsplanerar.
– Det är inte hållbart att sträva efter att alla ska ha en bil,
trafiken blir värre för varje dag som går. Cyklar skulle minska
ner på luftföroreningarna, säger hon.
Utöver att vara stadsplanerare och föreläsare är Amanda
Ngabirano även representant för Afrika i World Cycling Alliance.
– Jag blev tillfrågad om jag ville vara representant och jag
skulle göra samma sak som jag gör i dag oavsett om jag skulle
vara representant eller inte. Jag måste göra det här, det är mitt
kall. Ju mer jag förespråkar cykling, desto större är chansen
att något händer. Jag kan inte sluta nu.
Hon ser fram emot att träffa ministrar i hela Afrika och
drömmer om att få träffa Ugandas president Yoweri Museveni,
för att diskutera cykelfrågan och presentera sina idéer.
– Jag skulle vilja veta om han har kunskap om situationen.
Ifall trafiksituationen blir presidentens angelägenhet, så
kommer något att hända. Vi måste göra cykelfrågan till en
ledande fråga. World Cycling Alliance jobbar också för att få
FN ombord, säger Amanda Ngabirano.
Cyklisterna i Kampala är hennes hjältar.
– Det är väldigt osäkert att cykla här, så det krävs mycket mod.
Och de ser så bra ut, välmående och entusiastiska, säger hon
Att använda cykeln som färdmedel får henne att känna sig fri.
– För mig är cykla att leva livet. Jag känner mig mer närvarande,
vaken och fri. Jag kan stanna och prata med en vän jag
ser på gatan och jag kan planera min tid. Sen känner jag mig
mer aktiv, det är skönt att röra på sig, säger Amanda Ngabirano.
Text och foto: Tove Tikkanen Jönn
13