Cykling nr 4 2017

DEBATT
KRÄVER INFRASTRUKTUR,
Sedan sekelskiftet har Sveriges
riksdag och regering fattat inte
mindre än sju olika trafikpolitiska
beslut med inriktning på att förbättra
förutsättningarna för cykling.
Utredning efter utredning slår fast
att cykeln är en nyckelkomponent för att
möta vår tids stora utmaningar, i form av
klimatförändringar och stigande ohälsa.
Inte heller våra kommuner och landsting
har legat på latsidan. Samrådsgrupper
har tillsatts, idéprogram har presenterats
och cykelplaner har producerats, kommunicerats
och reviderats i en imponerade
omfattning. Men cykelinfrastrukturen,
med lokala undantag, är gravt undermålig
vilket får alternativa transportsätt
att framstå som mer säkra och attraktiva.
I synnerhet hos de grupper som inte
cyklar eller där cyklingen minskar.
Lösningen för att kunna uppfylla såväl
de nationella som lokala cykelstrategiernas
mål går inte att runda med önsketänkande.
Det handlar om att prioritera
resurser och tillsätta kompetens för
att bygga ut, förbättra och underhålla
infrastrukturen. Om vi förlitar oss till
bokföringen är det just där proppen
sitter, när det kommer till kritan saknas
en politisk vilja att räkna med.
I den nu liggande propositionen för
de nationella transportsystemen 2018-
2029 beräknas skattesatsningarna på
gång- och cykeltrafik få kosta minst 13,4
miljarder och som mest 17,8 miljarder,
av totalt 710 miljarder. Det utgör runt
två procent, men om man räknar bort de
kommunala insatserna landar de statliga
planerna på närmare en procent. Resterande
miljarder går till olika typer av vägoch
järnvägssatsningar, där högkostnadsprojekt
som Västsvenska paketet och
Förbifart Stockholm inte ens är inräknade.
En plan är inte heller detsamma som
en investering. Uppföljningar av tidigare
budgetar har haft ett synnerligen dåligt
track-record till cyklingens nackdel. Inte
mindre än en fjärdedel av satsningarna
har i slutändan slukats av andra projekt.
Politiker är alltså inte enbart obenägna
att tilldela medel till cykling. Trafikverket
har också använt pengar avsedda för
cykling som en budgetregulator i den
nationella balansräkningen.
Krister Spolander, tidigare programchef
vid Statistiska Centralbyrån, har räknat
ut att cykelskulden till följd av tidigare
uteblivna investeringar uppgår till 40
miljarder kronor. Med hänsyn tagen
till volymen på planerade satsningar
och erfarenhet av vad som i slutändan
realiseras, är hans uppskattning att det
kommer ta bortåt 40 år innan Sverige
har en cykelinfrastruktur som motsvarar
Danmarks och Nederländernas standard.
Då har de flesta av er som läser detta, mig
själv inkluderad, hunnit nå pensionsålder
eller cyklat vidare till den andra sidan.
Cykelfrämjandet har under lång tid
försökt att vara en proaktiv och uppmuntrande
part i den politiska debatten.
Det är en roll vi som organisation bör
fortsätta spela. Men att verka i en positiv
anda medför inte per automatik att vi ska
avstå från att syna korten. Cykelstrategier
i all ära, men framöver ska vi kolla att
de politiska checkarna som ställs ut också
har täckning. Inte bara för vår egen skull,
utan för att allas vår framtid kräver det.
Zacharias Elinder
Storstockholmskretsens ordförande
Cykelutredningen
2012
Cykelstrategin
2017
Så här lång tid kan det ta att bygga cykelinfrastruktur i nivå med Danmark och Nederländerna.
100
80
60
40
20
71%
ANDEL AV
BEFOLKNINGEN
SOM SÄGER ATT DE
CYKLAR OFTA.
53,1%
38,9%
58,3%
0%
GRONINGEN AMSTERDAM ÅLBORG KÖPENHAMN
28