Nordic Vision - nr 5 2006 - Sveriges Kontaktlinsförening

den att mäta syn är den subjektiva refraktioneringen.
Fördelen med denna metod
är att den innefattar hela synprocessen hos
patienten, både optiken i ögat, nervprocessen,
och den psykosociala uppfattningen.
Begränsning med denna metod är att
endast sfärisk korrektion i två meridianer
90 grader mot varandra används. Synkvalitén
handlar inte bara om att synskärpan
ska vara 1,0 eller högre utan också om kvaliteten
på seendet. En vågfrontsmätning
kan ge den informationen, då den ger ett
mått på ögats aberrationer.
En vågfrontsaberration är avståndet
mellan den uppmätta vågfronten och en
referensvågfront. För god bildkvalitet bör
de monokromatiska aberrationerna vara
små och skillnaden mellan den uppmätta
vågfronten och en referensvågfront vara
liten.
En perfekt punktformad ljuskälla som
placeras i linsens fokalpunkt kommer att ge
en perfekt plan vågfront om linsen är felfri.
Mätning av formen på vågfronten ger ett
mått på den optiska kvaliteten. All avvikelse
från den perfekta vågfronten kommer
att bero på aberrationer i det optiska systemet.
Jämförs en perfekt vågfront med en
vågfront som kommer ut från ett uppmätt
öga kan man skapa en karta över den optiska
aberrationen i just det ögat. Aberrationer
illustreras oft a i en pyramid, där 0:te ordningen
är högst upp och ökande ordningar
nedåt i pyramiden. För att beskriva de
optiska aberrationerna och specifi cera
behovet av korrektion används Zernike
polynom, som beskriver vågfronten matematiskt.
Varje lodrätt rad representerar en typ
av aberration. Vågrätt syns den radiella
frekvensen. Den översta raden kallas nollraden,
0:te ordningens aberrationer. Den
har ingen egentlig optisk funktion, är bara
en konstant.
Nollraden är en utgångspunkt för att
kunna skapa en skala. Andra raden kallas
1:a ordningens aberrationer och visar prismatiska
eff ekter, även kallat tilt. Vanligtvis
är inte första och andra raden visade i pyramiden
eft ersom det inte har någon inverkan
på bildkvaliteten. På tredje raden hittar
man defokus, Z-4, och astigmatism, Z-3 och
Z-5, dessa tre kallas 2:a ordningens aberrationer.
Z-3 visar sned astigmatism och
Z-5 visar horisontell astigmatism. Denna
rad representerar vanligt sfäriskt refraktionsfel.
Den femte raden innehåller fem
termer, varav den ena, Z-12 är sfärisk aberration,
dessa tillhör 4:e ordningens aberrationer.
För att lägga ihop värdet på vågfronten
brukar Root Mean Square error (RMS)
beräknas. RMS ger en uppfattning om systemet
har mycket eller lite aberrationer.
Kortfattat kan man säga att RMS jämför den
uppmätta vågfronten med en perfekt vågfront
och beräknar ett värde som anger
skillnaden mellan dessa. Vanligtvis bortser
man från lägre ordningens aberrationer.
Ett lågt RMS är oft ast bättre är ett högt.
1.1.5 Zywave
Zywave från Bausch & Lomb är en Hartmann-Shack
aberrometer som mäter ögats
optiska aberrationer. Zywave mäter hela
ögat, från lins till retina och det är de
monokromatiska aberrationerna som mäts.
Zywave ger en känsla av att titta på ett
objekt långt bort i oändligheten, vilket ger
ett så avslappnat öga som möjligt. För att
beräkna vågfrontsaberrationen används
Zernicke polynom. Zywave mäter på våglängden
785 nm och räknar om resultaten
för en våglängd på 555 nm.
1.1.6 Aberrationskontrollerande linser
Defi nition AC (aberration-control) från
Biolens är en standardlins baserad på mätningar
i en vågfrontsanalysator, Wavefront
anylyzer KP9000PW. För maximal aberrationskontroll
är den asfäriska kurvan i
varje lins individuellt anpassad för varje
styrka. Linsen ska kunna korrigera högre
ordningens aberrationer med upp till
75 – 80 procent. Linsen har en och asfärisk,
elliptisk geometri på den främre ytan. Det
är samma styrka i hela linsen och ju högre
minus det är på linsen, desto större eff ekt
på aberrationskontrollen. Aberrationskontrollen
gör att cylindern minimeras och
kan maskas med upp till en dioptri.
Defi nition linserna är, enkelt förklarat,
vågfrontslinser utan en vågfrontsanalysator.
Optical Connection i San José, USA har
använt sig av vågfrontsteknologin i sin
design med resultatet av ett medelöga som
bas.
1.2 Kontrastkänslighet
För att få ett mer fullständigt mått på ögats
synskärpa kan kontrastkänsligheten i ögat
EXAMENSARBETE
mätas och bestämmas. Vanligtvis görs
detta genom att låta försökspersonen titta
på ett randmönster, som har mjuka övergångar
från svart till vitt och alla gråskalor
däremellan, ett ”sinusmodulerande” randmönster
med varierad spatiell frekvens och
kontrast. Tätheten i randmönstret kallas
spatiell frekvens och uttrycks i cykler per
grad synvinkel, där en cykel är ett svart och
ett vitt band. Mönstren blir tätare och
tätare ju högre spatiell frekvens som mäts
och kontrasten justeras tills försökspersonen
inte kan se något mönster, detta är den
så kallade kontrasttröskeln.
Kontrastkänsligheten kan beskrivas
med hjälp av en kurva där X-axeln motsvarar
spatiell frekvens och Y-axeln står för
kontrastkänslighet. Kontrastkänsligheten
är det inventerade värdet av kontrasttröskelvärdet
och ritas in i förhållande till frekvensen
i diagrammet. Skalorna i diagrammet
är logaritmiska. Kurvan ger en bild av
försökspersonens kontrastkänslighetsfunktion,
CFS. En kontrastkänslighet på
1 motsvarar en kontrasttröskel på 100 procent.
Känsligheten är allra högst vid mellanfrekvenserna
och är lägre längs kurvans
sidor. En av de saker som påverkar kontrastkänsligheten
är ögats optik, men det
fi nns även andra orsaker som ännu inte är
helt förklarade. Kontrastkänlighetsminskningen
vid låga frekvenser kan inte förklaras
optiskt, men det beror till viss del på
lateral inhibition, en aktiv nervcells hämmande
eff ekt på omkringliggande nervceller.
(Martin, 1995).
1.2.1 VisTech
VisTech är en klinisk metod för att mäta en
persons kontrastkänslighet. Den fi nns för
både långt och på nära håll. Normal rumsbelysning
används och ska vara jämn över
hela tavlan; 30 – 80 cd/m2. Samma belysning
används vid varje mätning. Tavlan
placeras på tre meters avstånd från försökspersonen.
På tavlan fi nns det fem rader
(A – E) och nio kolumner (1 – 9) med randmönstrade
cirklar av olika spatiell frekvens
och kontrast. Varje rad har olika spatiell
frekvens. I de översta cirklarna är frekvensen
lägst och kontrasten blir lägre och lägre ju
längre åt höger man kommer, det vill säga
frekvensen ökar nedåt och kontrasten
minskar åt höger. Testet utförs med ett öga
i taget.
Detta ger en bild av försökspersonens
NORDIC VISION 5·2006 31