2017 - Holmiensis 4

N a t ii o n e n
”Tomtens stuga”. Förvirrad, utmattad och naiv som jag är blir
nu situationen ganska tuff när verkligheten börjar komma
ikapp. Jag har ju inte ens kommit halvvägs! Jag hade hört att
Sverige är ett avlångt land, men sällan hade jag behövt vara
med om någonting lika utmattande som att ta sig igenom det.
Möjligen när jag promenerat till BMC.
Den sista biten upp var som en riktig tentaperiod, men
nu börjar äntligen toppen närma sig. En krog längs vägen har
öppen dörr och ut mynnar julmusik. När man går in genom
dörren uppfylls de norrländska fördomarna; det är så kallt
inomhus att folk har på sig päls, guldet står framme i frostiga
glas och den huvudsakliga formen av kommunikation är
ljudande inandningar. Även fast det vattnar sig i munnen av
blotta tanken på vilt väljer jag ändå en klassisk burgare, titeln
som står först på listan under rubriken Orvars, och börjar
fundera över den långa resan som jag varit med om. Flera
veckor har det tagit mig att färdas genom det avlånga landet.
Det hade troligtvis gått snabbare att nå målet ifall det inte
var så att växeln fryst fast på 2:an och jag senaste milen varit
tvungen att trampa som en galning.
Nedsjunken i baren känner jag mig besviken. Tomten,
berättade kvinnan bredvid mig, är väldigt upptagen såhär års
och brukar sällan ha tid att dricka en Norrlands på Orvars.
Ännu mindre lovande är att tomten sällan tar sig tid för
stockholmare. Men plötsligt, trots de dystra utsikterna, hörs
tunga steg in genom dörren och ett eko av pondus sprider sig
mot baren. En enorm hemstickad lovikavante landar på min
axel och i den mest stämningsfulla, djupa basröst jag någonsin
hört frågar tomten ”vad önskar sig den här lilla nollåttan i
julklapp då?”. Överväldigad av denna jul-uppenbarelse som
får mig att känna mig som fem år igen svarar jag trevande
”jo förstår tomten, jag skulle, om det inte är för mycket att be
om, vilja önska mig en evig studenttid, tack.” Hohoho, svarar
tomten, och alla nissar i baren instämmer i juleskrattet. Med
en plötsligt väldigt mjuk stämma säger tomten ”Vad vore då
vitsen med studietiden? Den varar bara en liten del av livet,
innan man drar bort från vin och sång till vardagslivets tråk
och tvång, och det är det som gör den så dyrbar. Men hjärtat
i en sann student kan ingen tid förfrysa, för den glädjeeld
som tänts där lyser hela livet. Och ett sånt hjärta kan jag inte
ge dig i julklapp, eftersom det redan är ditt. Jag menar, du
valde trots allt att bli en Stockholmare” Jag spänner blicken i
bardisken och tänker på tomtens ord. Med sin vanliga muntra
stämma bullrar tomten ”Så blir det nu Hallands eller Beska?”
Överväldigad, lite frusen och med studenthjärtat fyllt av
julstämning åker jag söderut till Uppsalas varmare breddgrader.
Det må vara så att jag inte fått vad jag önskat mig i
julklapp, men ny visdom har jag vunnit på vägen. Nu vet jag
att studentlivet är något att uppskatta i varje ögonblick av det,
för en del av dess skönhet är att det tyvärr inte varar för evigt.
17