Ritva Karhunen - arkisto.gsf.fi - Geologian tutkimuskeskus

Suomen geologinen kartta 1 : 100 000, Kallioperäkarttojen selitykset, lehdet 1041 ja 1043
Iniön ja Turun kartta-alueiden kallioperä – Berggrunden inom Iniö och Åbo kartblad
metamorfos har sedimenten omvandlats till glimmerhaltiga skiffrar och gnejser samt
kvarts-fältspatskiffrar och -gnejser. Kvarts-fältspatgnejserna har ofta smala kalkstensmellanlager.
Kalkstensmellanlagren torde ha uppkommit som omvandlingsprodukter
av tidigare kalkrev, vilket tyder på att både kalkstenar och kvarts-fältspatgnejser
har bildats av sediment som avlagrats i grunt vatten .
Ovanpå de sedimentogena bergarterna och delvis mellan dem har det avlagrats
mafiskt vulkaniskt material, som nu representeras av amfibolitiska bergarter. I dessa
mafiska vulkaniska bergarter kan man ofta se välbevarade primärstrukturer, bl.a. kuddlavor,
som representerar de lägsta partierna av de vulkaniska avlagringarna. Ovanpå
kuddlavorna ligger kuddlavabrecciorna, agglomeraten samt tuffavlagringarna. Överst
i den vulkaniska serien ligger homogena lavor. Även i amfiboliterna påträffas smala
kalkstensmellanlager. På grund av den flacka veckningen ser ett relativt smalt lager
mycket brett ut i terrängen och å andra sidan kan samma lager följas på berghällarna
t.o.m. långa sträckor.
På den åboländska sidan påträffas motsvarande bergartserier bl.a. på Iniö och Velkua.
Längre österut är de relativt starkt migmatitiserade granat-kordieritgnejserna,
kinzigiterna, ställvis rådande. Inom Åbo-bladet är kinzigiterna klart de dominerande
suprakrustalbergarterna. De innehåller kvarts-fältspatgnejs och ställvis amfibolit
som mellanlager. Andelen av välbevarade mafiska vulkaniter med primärstrukturer
(kuddlavor och kuddlavabreccior) är mindre jämfört med Iniö-bladets suprakrustalbergarter.
Efter att sedimentationens och vulkanismens huvudfas upphört var jordskorpans
rörelser i huvudsak tämligen horisontella och förorsakade veckning av de sedimentära
bergarterna. Samtidigt steg de synorogena magmorna uppåt i jordskorpan. Dessa
magmor bildar nu gabbro-granodioritseriens bergarter inom kartbladsområdena. De
mera mafiska leden (gabbro och trondhjemit) är äldre, över 1900 Ma, medan de surare
ledens (granodiorit och tonalit) ålder har uppskattats till 1890 – 1870 Ma (Patchett&
Kouvo 1986).
Efter de synorogena djupbergarterna bildades de grovkorniga, migmatitiska serorogena
mikroklingraniterna. De har daterats till 1840–1830 Ma (Suominen 1991).
Mikroklingraniterna har bildats genom en partiell uppsmältning och metamorfos av
äldre bergarter, under hög temperatur och lågt tryck. Andelen migmatiter är stor, och
de antas just representera komponenter vid en partiell uppsmältning (Johannes et al.
2003). Förekomsten av granat och kordierit i glimmergnejserna tyder på att metamorfosen
torde ha skett under övre amfibolitfacies-förhållanden. Inom Iniö-bladet,
på den åländska sidan, är andelen granat mindre, och kordierit fattas, vilket tyder på
lägre metamorfosgrad i de västligaste delarna. Undersökningarna inom Åbo-trakten
stöder denna bedömning (Väisänen & Hölttä 1999). Samtidigt har området genomgått
en andra kraftig deformationsfas, D2 (Hölttä 1986). Axelplansskiffrighetens strykning
varierar, inom Iniö-bladet är den vanligen nordväst-sydostlig eller ost-västlig,
med bladets nordvästra hörn som undantag, där skiffrigheten är närapå parallell med
Åva-komplexets koncentriska ringgångar.
För ca. 1800 Ma sedan intruderades Åva-graniten med tillhörande lamprofyrgångar.
De subjotniska diabaserna intruderades för ca 1600 Ma sedan. Detta hade anknytning
till en extensionell uppsprickningsfas i jordskorpan, då basaltisk magma från
manteln trängde in i jordskorpans lägre delar. Den heta basaltmagman smälte upp
sin omgivning och förorsakade bildningen av rapakivimagma (Nurmi & Haapala
63