Ritva Karhunen - arkisto.gsf.fi - Geologian tutkimuskeskus

Suomen geologinen kartta 1 : 100 000, Kallioperäkarttojen selitykset, lehdet 1041 ja 1043
Ritva Karhunen
1986), som åtföljdes av att Fjälskär (1579±13 Ma) och Vemo (1570 – 1580 Ma) rapakivigraniterna
intog sin plats i skorpan.
Efter bildningen av diabaserna och rapakivigraniterna följde en lång lugn period
då berggrunden eroderades till ett peneplan.
64
Krosszoner
En aeromagnetisk totalintensitetskarta över Iniö och Åbo kartbladsområden finns
som bilaga 1. Flyghöjden var ca 40 m. Åva ringgångskomplex och Fjälskärs stock
syns tydligt som runda, höga positiva anomalier. Krosszonerna inom skärgården syns
som smala mörkblå negativa anomalier, de största krosszonerna är riktade närapå nordsyd
eller nordost-sydväst. Krosszonen vid Erstan förgrenar sig på östra sidan förbi
Pargas västra strand nästan rakt mot söder, medan den västra grenen följer den östra
stranden av Airismaa och böjer sig runt Aaslaluoto mot sydväst.
På Iniö-bladet löper den långa krosszonen som börjar vid Velkuan Idänaukko
nästan rakt mot söder och framträder som en tydlig negativ anomali. Skiftet framträder
svagt som en negativ anomali med nord-sydlig riktning. I mitten av Iniö-bladet
syns svärmar av diabasgångar som positiva anomalier med nordost-sydvästlig sträckning.
EKONOMISKA UPPSLAG
De flesta amfiboliterna innehåller små mängder sulfidmineral. Magnetkis påträffas
i de västra delarna av Velkua, i gnejs-amibolitzonen på Järviluoto (1041 11B-
12A) och väster om denna på de små grynnorna. Obetydliga järnförekomster finns
här och var på Iniö-bladet, ofta i samband med basiska vulkaniter – amfiboliter. Av
dessa kan nämnas Stora Måsskär (1041 01 B) på den åländska sidan, Lempnäs i Houtskär
(1041 04D) och Skorskär (1041 01D), där det – i någon mån, har brutits järn i
mitten på 1800-talet.
För lokala behov har man flerstädes brutit granit. Kakola-granit har brutits i större
mängder för olika byggnadsändamål.
Den ekonomiskt viktigaste gruvprodukten inom Iniö- och Åbo-bladen är kalksten.
Inom Iniö-bladet har brytningen varit mindre; i större skala har kalksten brutits
på Åvensor i Korpo, senast på 1960–1970-talet av Partek Ab.
De tidigaste omnämnanden av Pargas kalkstensförekomst (se Fig. 26) är från 1700talet,
då de lokala bönderna brände kalk. På 1800-talet blev Pargas berömt för de till
en del sällsynta mineral man där hittade: skapolit, granat, titanit, fluorit, olika pyroxener,
kondrodit samt pargasit - en fluoridhaltig hornblände.
Geologin i Pargas karakteriseras av en avlång ost-västlig, ca 15 km lång amfibolitisk
ringstruktur, som omges av mikroklingranit. Amfiboliter som förekommer som
smala lager bildar den yttre ringen; innanför denna domineras berggrunden av glimmerskiffrar
och -gnejser. Kalkstenen följer amfibolitringens innersida som lager av
olika tjocklek. Kalkstenen är för det mesta en ren kalcitsten, men det förekommer
även dolomitiska mellanlager. Kvarts-fältspatgnejs förekommer som mellanlager i
kalkstenen.