CIF - GIH

More documents

Recommendations

Info

S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 1 - 2 0 1 0 stor betydelse som underlag för kommande forskning. Den började på allvar vid nästa sekelskifte, åren kring 1900. Därefter fortsatte det gymnastikhistoriska intresset med Ling och arvet efter honom som givet studieobjekt grovt sett fram till 1900-talets mitt. Den rena idrotten (sporten) med sina många växande tävlings- och motionsyttringar låg hela denna tid i märkligt hög grad utanför fokus. Vad kännetecknade detta gymnastikhistoriska intresse? Ett inslag är den interna karaktären. Det var huvudsakligen fackgymnaster som skrev om den tradition, varav de själva utgjorde en del. Från akademisk synpunkt var de amatörer. Samtidigt hade de naturligtvis en sällsynt stor förförståelse för studieobjektet, grundligt impregnerade av det som de blivit genom en normalt två- eller treårig utbildning på Gymnastiska centralinstitutet, linggymnastikens självklara Mekka. Typiska representanter för dessa fackgymnastiska historieskrivare är Theodor Bergquist, T.J. Hartelius, Oswald Holmberg och Gustaf Moberg. Den främste av dessa tidiga gymnastikhistoriker saknade emellertid fackgymnastisk skolning. Det gäller Carl August Westerblad, läroverkslektor i Nyköping, fil doktor i filologi och redan under studietiden i Uppsala intresserad av Ling-forskning. Debuten i bokform inträffade i form av en sammanfattande, till omfånget begränsad biografi över urfadern Per Henrik Ling publicerad 1904. Fortsättningsvis breddade och fördjupade han kunskapen om Ling både som ”gymnasiark” (det prioriterade uttrycket) och skald. Sina slutgiltiga ståndpunkter redovisade Westerblad under 40-talet, driven av det angelägna ärendet att tillbakavisa främst från Danmark emanerande, negativa bedömningar av både Ling och den svenska gymnastiken. Westerblads livslånga engagemang i linggymnastikens historia utgör det största idrottshistoriska bidraget fram till 1900-talets mitt. Medan fackgymnasterna utgick från gymnastiken som sådan, hade Westerblad allmänt humanistiska utgångspunkter. Det gav en naturlig arbetsfördelning. Den illustreras signifikant i samband med hundraårsjubileet av P.H. Lings död 1939. Då publicerades (något märkligt kan tyckas) två böcker om sonen Hjalmar Ling, den egentliga skaparen av det svenska pedagogiska gymnastiksystemet (skolans dagövningar). Westerblad publicerade en bok som satte in Hjalmar 28 Ling i tidens idéhistoriska strömningar. Fackgymnasten Mobergs motsvarande bok handlade om systematiseringen och utförandet av kroppsrörelser. Ett annat kännetecken kan sammanfattas under rubriken nationalism (alternativt patriotism eller chauvinism). En nationalistisk historieskrivning var förvisso ingenting som bara rådde inom den gymnastikhistoriska forskningen. Storsvenskhet hade gjort sig gällande sedan 1600-talet med nu i efterhand löjeväckande övertro på och ensidig uppslutning kring egna kvalitéer. Ännu under mellankrigstiden med sitt 300-årsminne av ”hjältekungen” Gustav II Adolfs död 1632 kunde fackhistoriker i framskjuten ställning kraftigt överdriva det egna landets märkvärdighet. De två Lingarna och deras världsberömda gymnastik lämpade sig mycket väl för en sådan haussning. Dessutom utsattes linggymnastiken för alltfler ”angrepp”, dvs. dess storhet och perfektion ifrågasattes med fysiologiska och historievetenskapliga argument, såväl internt som från utlandet. I denna situation av nationalistiskt färgad historieskrivning kom det vetenskapliga sökandet efter objektiv sanning delvis i kläm. Det resulterade i att frågeställningarna ibland blev skruvade, tolkningarna opålitliga. Ett exempel är frågan om P.H. Lings självständighet. Den nationalistiska tolkningen innebar att Lings inneboende snille utan yttre impulser skapade en originell och överlägsen kroppsövningsform: den svenska gymnastiken. Viktiga frågor lämnades åt sidan. Det betyder i sin tur att man nu inte utan vidare kan bygga på och smidigt fullfölja tidigare forskning. Inte så att den skulle vara utan värde. Faktiska kartläggningar kan fortfarande vara aktuella, framdraget källmaterial ligger kvar. Men varningslampan måste hela tiden vara tänd. Idrottsrörelsen tar över !950- och 1960-talen kan betecknas som svaga decennier. Inte mycket av idrottshistorisk forskning på vetenskaplig nivå kan bokföras. En handfull licentiatavhandlingar fick inte någon nämnvärd spridning i forskarsamhället - det vanliga ödet för den tidens mellanstation mellan grundutbildningens trebetygsuppsats och den hägrande gradualavhandlingen. Andra villkor tillkom som bekant genom den nya (moderna) doktorsavhandlingen, ett mellanting mellan lic.avhandling och den gamla doktorsavhandlingen (grad.avhandlingen). Lic.avhandlingen avskaffades mer eller mindre. I varje fall inom historieämnet är den en sällsynthet från att fram till reformen i början av 70-talet ha varit en självklar passage för de forskarstuderande. Emellertid förebådade dessa två svaga decennier vad som komma skulle, nämligen en övergång från linggymnastiken till idrottsrörelsen. Denna övergång gällde det historiska intresset. Den gällde också faktisk verklighet. Från 50-talet kan man tala om linggymnastikens upplösning. Samtidigt blev idrottsrörelsen med topporganet Sveriges riksidrottsförbund (RF) i spetsen slutgiltigt samhällsintegrerad och vann stöd inom alla partier, ett genombrott som väl egentligen grundlades redan på det krigsprövade 40-talet. Forskningen om idrotten som folkrörelse fick ett tidigt avtryck genom den socialdemokratiske riksdagsmannen, tillika fil doktorn i statsvetenskap Hilding Johansson. Hans omfattande bidrag, ”Idrotten och samhället. Några aspekter”, i RF:s imposanta 50-årsskrift från 1953 berör folkrörelseidrotten socialt, politiskt, ekonomiskt och ideologiskt. Men det måste betraktas som en solitär. Det är påfallande att efterföljare på universiteten lät vänta på sig minst ett par decennier. Genombrott på 70-talet Med 1970-talet kom ett första genombrott för den idrottshistoriska forskningen. Det sammanföll med ett ökat intresse från statsmakternas och forskarnas sida också för källmaterialet, för folkrörelsernas arkivmaterial. Till skillnad från tidigare tog sig forskningen formen av doktorsavhandlingar, alltså med full akademisk anknytning. En bakgrund kan sökas i det folkrörelseprojekt som några år tidigare påbörjats vid historiska institutionen, Uppsala universitet, under ledning av dåvarande docenterna Carl Göran Andrae och Sven Lundkvist. Tyngdpunkten låg utpräglat på de så kallade ”stora” folkrörelserna (frikyrka, nykterhet, arbetarrörelse); att idrotten var minst lika ”stor” bortsåg man ifrån, vilket är talande. Två doktorsavhandlingar, min egen (1974 om den tidiga idrottsrörelsen från riksperspektiv) och Rolf Pålbrants (1977 om arbetaridrotten) var formellt knutna till detta storprojekt men drevs i realiteten huvudsakligen individuellt. Ytterligare två lades fram 1978: Göteborgaren Bode Janzons om sin stads tidiga föreningsidrott och uppsaliensaren Lars-Inge Ströms om de tre tyska stats-
S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 1 - 2 0 1 0 bildningarnas idrottsrelationer under 1900-talet. Ströms avhandling är originell på två sätt. Dels lades den fram inom ämnet statsvetenskap, dels går den utanför det egna landets gränser. Den har ännu inte fått någon efterföljare på någondera punkten, vilket är beklagligt. Man skulle även beträffande fortsättningen kunna tala om en dominerande nationalism i ämnesvalet, något som professionen dock ogärna gör. Och det ska noteras att samma nationella begränsning dominerar kraftigt inom historievetenskapen som helhet. Orsaken ligger dels i det faktum att ett lands idrottsliv (liksom andra samhälleligt-kulturella inslag) har en unik historia bakom sig, dels i att källmaterial, språkförståelse mm gör den egna historien så mycket enklare att komma åt. Naturvetenskapens universella fenomen reducerar de nationella begränsningarna. Men detta är knappast ett hundraprocentigt försvar. Det komplexa 80-talet Utan undantag lämnade 1970-talets disputerade kvartett universitetsvärlden för yrkesverksamhet på andra håll. Därmed bröts möjligheterna till akademisk kontinuitet. 1980-talet såg flera nya utslag av akademiskt anknuten idrottshistoria. Hit hör historiskt orienterade doktorsavhandlingar av Mats Hellspong 1982 (etnologi/ Stockholm, om boxningssporten) och Eva Olofsson 1987 (pedagogik/Umeå, om kvinnoidrotten). Samma decennium publicerade Henrik Sandblad, professor emeritus i idéhistoria (1985, Göteborg) sin stort upplagda översikt över svensk kroppsövningskultur med internationella utblickar. Endast en doktorsavhandling inom historieämnet kan bokföras: Per Olof Holmängs om idrott och utrikespolitik (Göteborg 1988). Ungefär samtidigt påbörjade likaledes göteborgsstationerade historikern Lennart K. Persson sitt idrottshistoriska engagemang med fotbollens utveckling som huvudintresse. Även annan publicering förekom. Detta decennium måste emellertid från akademisk synpunkt snarast betecknas som en tillbakagång eller möjligen status quo. Två externa omständigheter förbättrade situationen högst betydligt. Den ena ”räddningsplankan” leder över till idrottspedagogiken, en disciplin som var i full färd med att etableras på universitets- och högskolenivå. Här förekom ett betydande historieintresse, som yttrade sig i egen forskning. Utöver Olofssons avhandling aktiverade sig i synnerhet Göteborgspedagogerna i form av Claes Annerstedt och Göran Patriksson. Den förre publicerade sig rörande kvinnoidrotten och fysisk fostran som led i pedagogikens historia, den senare (med tjuvstart redan 1973) genom en komparativ studie om tävlingsmomentet. En licentiatavhandling om den särpräglade Örebrogymnastiken understryker att även huvudstadens idrottspedagoger kunde ha ett historiskt sidointresse (Olle Åhs 1989). Den andra ”räddningsplankan” representerades av Svenska idrottshistoriska föreningen (SVIF). Den hade bildats redan 1976. En tidig höjdpunkt nådde föreningen 1979, när man själv stod som organisatör för en välbesökt internationell kongress i Uppsala med linggymnastikens globala spridning som huvudtema. Större omfattning i anslutning och verksamhet fick SVIF först när årsskriften ”Idrott, historia och samhälle” 1981 startade sin fortfarande pågående utgivning. Den blev publicistisk samlingspunkt för uppsatser, konferensrapporter och recensioner. För första gången fanns ett naturligt forum för idrottshistorisk forskning med vetenskapliga ambitioner. Föreningen blev i brist på akademisk förankring en privat replipunkt för denna forskningsriktning. 90-talets akademisering Framställningen har visat att idrottshistorien länge saknade fast akademisk förankring. Det mentorskap som brukar betecknas som så viktigt har i allt väsentligt lyst med sin frånvaro, så också initiativ i uppryckande syfte. Talande är att pedagoger och en privat organisation så länge fick svara för en stor del av förekommande aktiviteter. Det är märkligt att de humanistiska fakulteterna förhållit sig så passiva till ett samhällsfenomen med så stort samhälleligt genomslag. Här ligger en stor del av förklaringen till den tröga utvecklingen. När möjligheten kom att satsa positivt, låg drivkrafterna utanför den akademiska sektorn. Från det hållet ställde man sig tvekande. Med sistnämnda påstående avses i synnerhet mottagandet av det åren kring 1990 aktuella förslaget att inrätta en professur i ”historia, särskilt idrottshistoria” vid Stockholms universitet (SU). Både fakultet och institution anförde grundläggande tvivel. Man ville avvakta flera år med ett genomförande. Frågan lades därför på is en tid. År 1992 tillträddes tjänsten, den första på högre nivå inom humanistisk fakultet med uttalad inriktning på idrott. En verksamhet kom igång resulterande i uppskattningsvis omkring 150 C- och D-uppsatser, ett tiotal doktorsavhandlingar, fast seminarieverksamhet och försök att fylla en nationellt samlande funktion. Institutionen ställde lojalt upp. Den idrottshistoriska verksamheten vid SU:s historiska institution 1992- 2007 inklusive det breddade ämnesvalet, rådande trender och publicerade monografier har beskrivits i SVIF:s årsskrift 2007 och skall inte upprepas här. I slutet av 90-talet tillträdde Leif Yttergren, den förste att disputera på idrottshistoriskt ämne i Stockholm (1996), ett nyinrättat lektorat i idrottshistoria på <strong>GIH</strong>. Sammantaget innebär detta att idrottshistoria hade lyckats få fast plats inom de akademiska murarna. Mindre upplyftande är att SU:s historiska institution länge nöjt sig med att upprepa sina mångåriga försäkringar att den sedan början av 2007 vakanta professuren skall utlysas ”snarast”. Dock har man alldeles nyligen kommit till skott. Positiv är utvecklingen vid Lunds universitet och Malmö högskola med tre historiska doktorsavhandlingar efter millennieskiftet (Torbjörn Andersson 2002, Christian Widholm och Helena Tolvhed båda 2008) och en påtagligt bred, vital forskningsverksamhet med humanistisk-samhällsvetenskaplig inriktning. Referenser: Lindfors, Torsten (utg.), Anders Otto Lindfors. En pionjär för kroppskultur i Sverige. Stockholm 1934. Lindroth, Jan, ”Idrottshistoria vid Stockholms universitet. Slutrapport från en ny verksamhet 1992-2007”. Idrott, historia och samhälle (IHS). Svenska idrottshistoriska föreningens årsskrift 2007. Se även ”Från noll till något - idrottshistorisk forskning i Sverige”. IHS 2000. Generellt hänvisas till: Lindroth, Jan, Svensk idrottshistorisk bibliografi - tryckta vetenskapliga skrifter till och med 2008, <strong>GIH</strong>/Stockholm 2009. Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, Malmö 1982. Yttergren, Leif, Idrottens forskning och högre utbildning (SOU 1987:70). IHS 1988 och 1989. 29
Page 1 and 2: IDROTTS FORSKNING Organ för Centru
Page 3 and 4: Ansvarig utgivare Ingemar Ericson C
Page 5 and 6: S V E N S K I D R O T T S F O R S K
Page 27: S V E N S K I D R O T T S F O R S K
Page 41 and 42: Per Jonsson Eccentric training in t

CIF - GIH

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?